Eller tre gånger Léoville som vi skulle uttrycka det på svenska. Jag råkade som av en slump finna dessa tre buteljer, alla från årgång 2000, hemma i min cave du jour. Vips fick jag den spontana idéen att bjuda in några vänner och njuta dessa till en smått dekadent lunch i de animaliska fetternas tecken. Sagt och gjort, efter några timmar i karaff så inleder vi med 2000 Léoville Las Cases, detta är förmodligen det mest uppskrivna av de tre som enligt mången förståsigpåare är en inofficiell premier cru. Emellertid är det också i mitt tycke det stramaste och mest inåtvända, ett vin som endast bjuder på en mycket liten del av sin fulla potential om det njuts innan 15 års ålder. Jag tyckte väl ändå att årgång 2000 torde vara förhållandevis drickbar och vinet bjöd på en elegant och grusig doft av cassis , mörka bär och cigarrlåda, smaken var som väntat ännu stram och återhållen, dock med en inneboende kraft, lager av bläckig frukt och en mycket lång, elegant finish, skulle ännu vinna på lagring.
Léoville-Barton har väl det sista decenniet varit det mest ojämna av de tre. Vinet lyckas vanligtvis briljera i de goda årgångarna men kan vara lite väl stramt, grönt och ogint i de svalare. Ser vi till skörd, reducerade uttag, sortering av druvor och allt annat som de bästa ägnar sig åt så toppar inte Léoville-Barton innelistan direkt, man gör ingenting, således en fantastisk terroir då man kan jobba på samma sätt som man gjorde för 30 år sedan! Med facit i hand så var nog detta dagens vin, den extra dimensonen av mognad, kvaliteten på tanninerna, en perfekt utveckling med en parfym av exklusiv tobaksbutik, crème de cassis och söt utvecklad frukt, lång och elegant finish, ett kärt återseende!
Léoville-Poyferré är det mest homogena av dessa tre viner om vi ser till det senaste decenniet. Då de förstnämnda två kan kallas aristokratiska, förnäma eller eleganta så är det endast Léoville Poyferré som kan kallas sexigt. Det modernaste av de tre som alltid bjuder på underbar mogen frukt och ett extra stuns av fluff och sexighet, dock med all elegans och klass vi förväntar oss av en deuxième cru classé. Jag formligen älskar detta vin och har faktiskt bälgat i mig ganska mycket sista tiden. Utsökt doft av fint läder, tobak, mörka körsbär, cassis och mineral, med elegant rostade toner. Smaken aningen rundare än de övriga två, men med samma kraft och längd. Ett praktexempel, men i dagens sammanhang så ger jag min röst till Léoville Barton som bara var så jädra gott och klassiskt på bästa sätt…
( I Livets Goda #73 kommer en närmare genomgång av de tre Léoville-slotten)
