månadsarkiv: september 2010

Nyanserad forskning..

Den ena forskningsrapporten efter den andra har trillat in under året med det gemensamma budskapet att en måttlig, regelbunden vinkonsumtion är bra för det mesta.

Du håller vikten, lever längre, är lyckligare, blir mindre senil, får inte diabetes.. Listan kan göras hur lång som helst vilket mest leder till en stilla undran om hur mycket vinindustrin egentligen pytsar in i forskningsanslag..

I veckan kom i alla fall en mer nyanserad rapport från University of Texas som försöker reda ut om det är den samlade livsstilen hos vindrickare som ligger bakom de positiva effekterna. Hittills har forskarna bara tvistat om det är själva alkoholen eller de polyfenoler som finns i rödvin som bidrar till hälsofördelarna.

I rapporten från Texas, som ska publiceras i november, har forskarna jämfört data på nästan 2000 män och kvinnor mellan 55 och 65 år, som de följt i 20 år.

Resultatet visar att de som är nykterister på äldre dar, ofta har en historia med alkoholproblem bakom sig. Detta destruktiva levnadssätt gick  dessutom hand i hand med sämre hälsovanor i övrigt.
De som däremot under hela sitt vuxna liv konsumerat alkohol med måtta, hade inte använt det som tröst eller belöningsmedel, utan snarare som ett socialt smörjmedel.

Kontentan är alltså att det inte är vinet i sig som gör att man mår bättre. Min egen tolkning är att de som dricker vin regelbundet och tillåter sig att njuta av livet, utan att överkonsumera, verkar vara gladare och därför tar hand om sig själva bättre.

Eller vad tror ni?

På djupt vatten..

Med risk för att piska upp en lynchstämning ska jag nu erkänna att jag älskar när mina två söner visar intresse för vin. Jag har tuff konkurrens hemma då deras pappa är brandman vilket smäller tusen gånger högre än sommelier. Men nu så äntligen, börjar det ta sig.

När jag i somras släpade runt min 7-åring i ett vineri i Sydeuropa och försökte förklara processen sa han bara ”jag vet mamma. Här kommer juicen in, sen häller man i jäst som äter sockret så blir det alkohol och vips så är det vin”.
Jag stod stum, stum av lycka och helt varm av glädje att han snappat upp ett och annat på egen hand.

Jag älskar att sitta vid middagsbordet, låta killarna dricka mjölk ur vinglas, låta dem dofta på vinerna i våra glas och försöka sätta ord på vad de känner. Jag kan knappt bärga mig till de blir så pass stora att de försiktigt kan börja få smaka lite lite. Så vi kan leka ”gissa druvan” medan vi äter middag.

– Du vet väl att ungdomar som får smaka alkohol hemma dricker mycket mer än de som inte får det, säger min bästis Linda som är idrottslärare för högstadieelever och konstant brottas med frågan.

Jag vet.. men ändå tror jag inte. Hela mitt sunda förnuft skriker att barn som växer upp i en miljö där alkoholen hör ihop med mat, med gemenskap och trevliga händelser ändå lär sig att hantera det på ett bra sätt. Innerst inne tror jag att barn som förknippar vin med glädje inte tar till det som tröst, när de är ledsna som vuxna i samma utsträckning. Jag vill tro att det är så i alla fall.

Till min stora glädje såg jag precis att det kommit ut en bok om vin för barn (i Frankrike såklart, vart annars..). ”Vignes et Vins, Un Monde en découvrir” – Vinstockar och viner, en värld att upptäcka – heter boken av Sandrine Duclos och Cécile Gallineau. Syftet med boken är att berätta för 7 till 12-åringar hur härligt det är att leva i ett land där vin är en viktig del av kulturen.

Med hjälp av fina illustrationer förklarar de hela vinodlingens cykel och den kulturella roll som vinet spelar i Frankrike. De berättar också hela vinets historia från romarna till nutid. Underbart!

Jag vet att vinvärlden har en baksida och att många barn lever i misär på grund av destruktiv konsumtion i hemmet men.. Det måste få vara okej med det motsatta. Vin är kultur, glädje, gemenskap, njutning och kärlek. Låt oss visa kidsen det. Eller?

Kampen mot klockan..

I Europas alla vinområden drar nu den livsviktiga skörden igång i distrikt efter distrikt. Visst är det magiskt när du är där som besökare, de vackra fälten av rostfärgade vinblad, den berusande doften av jäst och mogen frukt.

Få tänker dock på vilken intensiv kamp mot klockan det handlar om för dem som har som ambition att göra kvalitetsvin. En trafikstockning kan innebära en katastrof om en av druvor fullastad lastbil blir fast några timmar i solen.

För att undvika oxidation ska druvorna in i vineriet så fort som möjligt. Vindruvornas skal är fulla av vildjäst som sätter fart på processen så fort de får chansen.

För ett par år sedan bodde jag hos den unga vinmakerskan Géraldine Gay (bilden) under den här intensiva perioden. Hon arbetade, åt och sov i vineriet dygnet runt.

– Jag måste lyssna på vinet för att följa vad som händer, förklarade hon.

Géraldine hade inte råd med temperaturkontrollerade jästtankar i stål. Hennes anläggning var minst sagt gammaldags men hon lyckades bra ändå.

Hennes högsta önskan var att bli med barn men hon hade bara två månader på sig att bli gravid. Hon kunde nämligen omöjligt vara det under skördeperioden, det var alldeles för farligt.

Bâtonnage – dvs att röra runt i tankarna få ut mer smak och färg, löste hon genom att helt enkelt fira ner sig i de enorma cementtankarna. I samma tankar som vinet fermenterades hängde hon och öste med en skyffel med handkraft. Livsfarligt då det knappt fanns något syre.

– Man blir lite yr, sa hon bara och borstade av sig det värsta när hon kom upp.

Jag skämdes lite med min putande mage. Vad hade svenska arbetsmiljöverket sagt om de sett hennes förhållanden. Lyckligtvis blev Géraldine gravid strax efter jag lämnat henne och hann få sitt barn sommarn efter. Dock var hon givetvis tvungen att jobba dygnet runt igen när hösten kom och det återigen var dags för skörd.

Det jag ville säga var egentligen bara hur ödmjuk jag är inför detta hantverk. Att det tål att tänkas på när man korkar upp en flaska.

Är alla sommelierer exhibitionistiska kockar..

Ju längre in jag gräver mig i ankdammen som utgör Sveriges vinelit – sommeliererna, desto mer fascineras jag av hur många av dem som har en historia på ”andra sidan”.

I och för sig är det självklart att en sommelier som själv förstår och kan mat, automatiskt blir bättre på att förmedla det till gästen. Dessutom blir det lättare att relatera till vilken typ av mat som passar till, när de testar vinet, om de själva har stått mitt i det – i alla dofter, smaker och konsistenser i köket.

Men varför väljer de att gå ut i matsalen?

Är det för att synas? För att kockens roll är relativt anonym på de flesta krogar medan sommelieren får all cred direkt?

Fenomenet börjar bli så vanligt att det knappast kan vara en slump. Se bara på Andreas Larsson, Sveriges mest framgångsrika sommelier genom tiderna. Vart började han sin karriär..
I köket.

Det vore intressant att veta vilka som gjort tvärt om. Vilka som börjat i matsalen, studerat vinkunskap. För att sedan komma på att det är betydligt roligare att jobba i köket. Ge mig gärna ett sådant exempel..

Vilka är de nya restaurangrävarna?

Beger mig glad i hågen från Restaurangakademien i Slakthusområdet. Har precis smittats av de nya YH-eleverna som läser yrkesutbildningen till Internationell Sommelier under ett år.
Entusiasmen gick att ta på där inne. De här 30 eleverna har gallrats hårt för att passa som ledare i en starkt progressiv restaurangbransch.

Vad krävs då av en restaurangchef? Extrem social kompetens givetvis. Hur personalen trivs går direkt igen till gästerna som givetvis känner av stämningen på stället. Handlingskraft inte minst. Är det stopp i avloppet är det bara att sticka ner handen och gräva, inte minst om det är service. Bred kunskap är viktigt. Att själv ha arbetat på de olika stationerna på en krog ger dig såklart trovärdighet när det är dina beslut som ska följas men är det ett måste?

Kan en före detta undersköterska som tidigare vigt sitt liv åt att vårda och ta hand om människor bli den ultimata restaurangchefen. Eller yrkesmilitären som är expert på det sociala spelet?

Restaurangakademiens studenter är en brokig och extremt spännande samling personligheter med vitt spridda bakgrunder. Om ett knappt år är de klara. Frågan är vart de hamnar då och vilka som kommer att lyckas bäst. Vi ska givetvis följa dem framöver och försöka kartlägga vad som krävs av ett äss i matsalen.