Middagen på Winnies var väldigt enkel, det var ett populärt
ställe med afterski och fullsmockat med folk. När vi kom var det en massa
vinproducenter där som hade sina viner med sig, tex Felton Road, Desert Heart,
Mount Edward, Carrick, Akarua med flera. Alla flaskor stod på bordet och
skickades runt. Fat med aptitretare i form av små pizza-slices, färskostkräm,
rå lax fylld med någon sorts kräm, olika ostar mm. Alla pratade i munnen på
varandra som om det inte vore nog med att de spelade ganska hög musik och att
stället var packat med folk som också pratade i munnen på varandra, och de
pratar ju med sin ibland obegripliga dialekt så man hörde ungefär vartannat
ord. Jag blev presenterad för alla, men alla visste redan vem jag var och att
jag skulle komma och var väldigt intresserade av vad jag hade att säga om deras
viner och ville veta allt om vår svenska vinkultur.
Kvällen fortsatte med att pizzafat efter pizzafat serverades på löpande band
och avslutades lite senare på en bar där man kunde sitta utomhus framför en
brasa och de spelade livejazz.Tydligen hade det varit en artikel om mig i dagstidningen
den dagen angående mitt besök och stipendium. Jag har inte sett eller läst den
ännu men har blivit lovad ett exemplar. Roligt att de gör en så stor grej av
det. De är verkligen insatta i att marknadsföra sina viner och alla producenter
samarbetar för att kunna sälja sina viner runt om i världen. Detta E’Sensual är
ett samarbete i Central Otago där producenterna samlas och visar upp sina viner
och håller föredrag om deras vinodling för utvalda personer från hela världen,
däribland mig. Men vi är bara två från Europa, jag och en tysk kille, två har
kommit från Singapore och resten är från Nya Zeeland och Australien. Tanken är
att de ska föra fram sitt budskap (sina viner) med allt vad det innebär och uppnå
högre status och ett bättre rykte, samt att vi besökare ska kunna ta detta till
oss och marknadsföra vidare när vi kommer hem. Namnet är baserat på att de
tycker att deras Pinot Noir-viner är så sensuella och att druvan i sig är
sensuell. De är verkligen stolta över sin Pinot Noir, det är den som är
stjärnan. Men de använder många andra druvor också, Riesling är den dominerande
gröna druvan, men det odlas också en hel del Chardonnay. Andra sorter det
experimenteras med är Gewürztraminer, Grüner Veltliner, Pinot Blanc, Pinot
Gris, Chenin Blanc mfl. Jag har provat några riesling- och chardonnayviner
hittills och de har varit av väldigt bra kvalitet. Men det blir lite fånigt att
dricka en riesling i mosel-stil som de kallar det, och det verkligen doftar och
smakar som ett moselvin, fast kostar mer än det dubbla, när kan jag lika gärna kan
köpa tre flaskor ”äkta” mosel-riesling för samma peng och dessutom få ett vin
som jag kan lagra väldigt länge. Men gott är det, det måste jag medge, och
varför dricka tysk riesling i Nya Zeeland när det finns nya zeeländsk?

Det där med lagring har vi diskuterat väldigt mycket. De vill inte lagra sina viner verkar det som. De använder gärna skruvkapsyl så att inte vinerna ska utvecklas (för fort), motsatt Europa alltså. Är det naturkork
så ska vinet drickas inom snar framtid så det inte får alltför utvecklade
toner. Detta stöds också av de australienska och nya zeeländska sommelierer som
är här, som inte gärna köper vin med naturkork, då skruvkapsylen bevarar vinet
om det skulle råka bli liggande i källaren några år (typ 5). Samtidigt ser jag en stor
potential i att kunna lagra många viner en längre tid då de har både syra,
frukt, tannin och många gånger alkoholen som stödjer detta. Men en vinmakare
jag pratade med idag påstod att vinerna bara når ett mognadsstadium då det får
utveckling och sekundära aromer, men att det sen stannar där, och inte kommer
att fortsätta utvecklas och förändras som till exempel Pinot Noir från
Bourgogne, utan sen bli ”sämre”. Ja det är väl bara att lyssna på vad de har
att säga, men det är så tvärtemot vad man är van vid.
I motsats till Riesling, som de gör i ”mosel-stil” så är de väldigt tydliga med
att deras Pinot Noir inte går att jämföra med något annat. De vill ha sin helt
egna stil och det är också det de försöker marknadsföra.

Gårdagen startade klockan 03.00 då mina ögon sa *pling* och
jag fick ligga och vänta på att klockan skulle bli 06.00 då min klocka skulle
börja ringa. Jetlag av rang. Det var ju dags för dagens aktivitet, skidåkning!
Vi var sex stycken, tre besökare och tre vinmakare (!) som tog oss ca 20-25
minuter upp för berget precis bakom byn. Nere på gatorna är det barmark och
torrt, man måste upp en bit för att få mycket snö, så själva skidanläggningen
är nästan uppe vid bergets topp. Fast bergen är väldigt höga här vilket ger
utrymme för jättelånga backar från översta toppen ner till liften. Vädret var
fantastiskt, soligt och runt nollan även idag, men ganska blåsigt på toppen. En
massa lössnö, vilket man inte är bortskämd med i Sverige, vilket nästan gjorde
det svårt att åka för man fastnar i lössnön som man tror är små gupp.

Det fanns ganska många pister och vi provade de flesta, förutom de svarta.
”Väggen” släng dig i väggen. Svart backe=självmord på Nya Zeeland. Det var lite
läskigt för man fick passa sig så man inte råkade åka ut för någon kant på
vägen ner för en lättare backe för att sluta som ett plockepinn nere vid
bergsfoten nedanför ett stup. Vinmakaren på Olssen Winery ledde vägen många
gånger i backarna, tills jag och Lyndon från Sydney, Australien slutade lita på
honom då han råkade ta oss lite offpist som till en början var okej men som
slutade i vad han kallade en ”bump” eller som jag skulle sagt på svenska:
störtloppshopp. Surprise! Jag och Lyndon slog några kullerbyttor och stannade
ca 75 meter nedanför ”guppet” täckta av snö, och fyllda med snö. Landade lite
tokigt på axeln så min arm var lite ur gängorna fast inte ur led som tur var
och återgick så småningom till det normala, men nu känner jag av armbågen som
jag inte kan sträcka ut helt. Smällar man får ta.

Väl tillbaka nere på marken begav vi oss till Cromwell,
stad/by öster om Queenstown. Vi var hos Wooing Tree vineyard och åt middag
tillsammans med en massa vinmakare och blev presenterade igen lite mer
detaljerat. Innan dess provade vi lite vertikaler från olika producenter hos
Rockburn Winery, 2003 och 2006 -svalt jämfört jättevarmt år. Alan Brady höll
ett välkomsttal också riktat speciellt till mig som har kommit såå lång väg.

Idag har vi varit runt i några av underregionerna till
Central Otago och provat viner från de olika områdena. Vi åker runt i en buss
och hela tiden är någon med oss och guidar vart vi ska, ofta någon vinmakare
som pratar om allt vi passerar etc. Det är också olika producenter som står för
värdskapet av provningarna och håller i provningarna. Det är värmande att se
deras engagemang i det hela då de ju faktiskt pratar om sina konkurrenters
viner, men med samma kärlek som sina egna. De menar att de alla är så olika.

Ikväll (om en timme)bär det av till Carrick Winery och ”White
Knight Dinner” då vi ska prova en massa vita viner. Smarrigt.

/Caroline