månadsarkiv: augusti 2011

Sovel (istället för Texas) & kött

RESTAURANGKEDJAN Texas Longhorn/Smokehouse levererar allt som ofta riktigt bra hamburgare och fantastiska kötträtter inspirerade från amerikanska södern och ofta i manus med kvalitetsöl. Utom tvekan ett fantastiskt koncept utan att överdriva till superlativ.

I Sickla Köpkvarter i Stockholm såg man dessutom till att styra upp en delikatessbutik med kedjans kött. Jag fann det här till en början ruggigt bra men med dagarna kom också bristen på förnyelse och från stamkund nedgraderades jag till en allt sällan återkommande kund. Till för ett par månader sedan: Äntligen har Texas bommat igen och Sovel tar över. Härligt kött från Stockholms Skärgård och egentligen hela världen, beroende på tillgång. Personalen är skicklig och berättar mer än gärna om alla styckesdetaljer som visar upp sig i disken. Vem tillbringar inte en timme med lite köttsnack? Eller hur…

Så här funkar det: När du tutat i dig alla sensommarens kräftor och tröttnat på pill och dill, gör dig själv en tjänst med ett besök till Sovel för köttfrossa till helgen eller vardagen. Du upptäcker garanterat kött för din smak och därtill skönt med en disk som ger dig ett annat sortiment än karré om du inte är sugen på biff eller entrecote.

 

Rib Eye, Black Angus med stekt lök. Foto: Erik Dahlström

Vid senaste besöket körde jag hem med drygt två kilo Rib Eye Roll från Black Angus. Femstjärnigt att halstra på i 250 grams skivor (minst) i mycket hög värme i stekpanna, bara ett par minuter – maximalt! Hacka därjämte upp en gullök och fräs i hög värme med lite smör så att du får en aningen grillbränd yta, och du har sedan en måltid gjord för champions. Dryck? Bordeuax eller cabernet från Napa Valley som hör hemma på prislappen. Väljer du ett för enkelt vin så kommer köttet att helt äta upp vinet. Köper du vanligtvis vin för upp till 150 kr så våga att gå upp ytterligare en nivå. Ett vin för de dubbla slantarna (vilket egentligen bara är två/tre stöl extra på krogen) ger dig det tredubbla i upplevelse tillsammans med maten. Det är bara att maila om du vill ha tips! erik.dahlstrom@livetsgoda.se

Dahlströms ”steka-köttips”: Kött är lika enkelt som svårt och väldigt personligt varav det finns oräkneliga varianter. Det här är mitt som ger ett vansinnigt gott och värdigt kött. Som jag skrev i Cancellaia-texten: ”Prata med köttet och lär känna det”.

Grunden för allt du behöver är smör, olja, salt och svartpeppar. Värm stekpannan ordentligt. Strö lite flingsalt över köttet och mal över lite svartpeppar. Små mängder. Klicka i smör i stekpannan och ringla sedan lite rapsolja över smöret. Det ger ett mycket hetare ”smör” att steka i, samt att du minimerar risken att smöret bränns. När du ser att smöret är riktigt hett, så lägger du i köttet. Stektiden därefter väljer du själv. Jag föredrar någon minut på varje sida beroende på kött.

Currytipset: För att ge en förnimmelse av sötma på köttytan så brukar jag ibland strö över lite kvalitetscurry på köttet. Absolut inte mycket utan bara som ett lättsamt kryddregn. Det ger en fantastiskt god yta utan att på något vis förstöra köttet.

Glöm inte ditt soundtrack på:
http://open.spotify.com/user/erikd/playlist/7zXKpM2kx5s9MKzGFJRSqB

 

Erik Dahlström, Livets Goda

 

 

 

 

Let’s do it! Trevlig början på veckan!

 

 

 

Cancellaia, Riparbella och magisk ragu

ATT HITTA RIKTIGT bra kombinationer mellan dryck och mat är en härlig sport. I det här fallet nedan är jag nästan helt inspirerad av den italienska restaurangen Tognoni som år efter år serverar suverän pasta tillsammans med olika sorters ragu eller bolognese (i Italien säger man ”Ragù alla bolognese”. Lätt att matcha vin till? Både ja och nej. Desto mer karaktär på vinet du väljer desto svårare att generellt matcha med specifika matnyanser. Väljer vi ett enklare vin har vi en större palett i maten att träffa. Logiskt. Det här gäller ju ofta det omvända när svårare nyanser i maten ofta kräver ett mer specifikt vin.

Stor mat i en fantastisk maträtt tillsammans med toscansk vinglädje, Cancellaia. Foto: Erik Dahlström

Idag gör vi det tydligt och tokgott! Pasta med black angus och strimlad rå zucchini i tryffelolja. En enkel rätt som med omsorg är bland det godaste du kan äta. Till det dricker vi toscansk Sangiovese från byn Riparbella: ”Cancellaia” från Pakravan-Papi.

Okey, let’s do it. Först och främst: Läs igenom receptet innan du ska göra det. Skriv ner det själv så att du lär dig – det är ett ruskigt bra sätt att få kolla från början till slut. Dessutom är det roligt att själva plita ner härligheten.

Vad lyssnar vi på till maten? Den moderna italienska jazzkungen Nicola Conte släppte i år ett underbart album, ”Love & Revolution”. Det samlar in samma upplevelser som smaknyanserna nedan. Ett klockrent val. Ligger på min Spotify-lista tillsammans med annat bra:

http://open.spotify.com/user/erikd/playlist/7zXKpM2kx5s9MKzGFJRSqB (Subscrajba så hänger du alltid med på bästa musiken!)

1) Ta fram 1 kg nötkött (behöver såklart inte vara black angus – välj själv efter tillgång och plånbok) och låt det stå minst en timme i rumstemperatur. Kött ska aldrig vara kylskåpskallt, det ger en ojämn tillagning. Börja sedan ta isär köttet. Jag brukar kalla det här för att ”prata med köttet”, bli kompis med det och studera hur det ser ut. Därefter tar du en vass kniv och följer köttet när du strimlar upp det i 3 cm långa skidor som är ca 1 cm bred och djup. Har du en riktigt bra bit kött faller det nästan isär av sig själv. Givetvis måste du använda kniven men har du ”pratat” med köttet går det här nästan av sig själv. En grym känsla!

1b) Okey, done! Köttet är strimlat och ligger vackert i en skål. Gosa till alltsammans, strö en nypa flingsalt över för känslan och mal svartpeppar över och allt ser så vackert ut. Spana bilden.

 

Köttet är strimlat och klart... Foto: Erik Dahlström

2) Koka upp så att du har en liter kalv/köttbuljong som du har redo att använda. Tänk på att ställa av buljongen så att den inte fortsätter att koka ner och reduceras så att du får en buljong med saltexplosion. Det kan lätt förstöra din middag. Saltar gör du, om det behövs, precis när allt är klart som en sista korrigering om något saknas.

3) Ta fram en djup stekpanna. Bryn allt kött samtidigt i lite smör ett par minuter tillsammans med en hackad vitlök. Häll sedan försiktigt buljongen över köttet och låt det koka upp ordentligt, sänk sedan värmen rejält, lägg i några kvistar timjan, och låt det småputtra i ungefär en timme. Här är det viktigt att sköta om köttet så börja smaka av efter ca 45 minuter så att du inte under- eller torrkokar köttet. Tio minuters skilsmässa från köttet för teven eller glassbilen och det är svårt att ha det ogjort – sorry, men så är det. Kött är 100 % tillgivenhet och just i en sån här rätt ska det vara mört men fortfarande hållas ihop. Efter en timme bör det vara klart. Häll av buljong men spara den och håll varm.

4) Koka upp pastan – som är valfri men det är väldigt snyggt och gott med papardelle eller tagliatelli – enligt paketet men ta alltid minus två minuter än vad som står angivet. Pastan ska ha en hård kärna – punkt slut. Maila mig privat så kan vi diskutera val av pastafabrikat.

5) Medan pastan kokar strimlar du en zucchini. Det här gör du grymt smidigt med en mandolin. Ringla sedan tryffelolja över den strimlade zucchinin och var absolut inte blyg. Vill du framhäva smaken av tryffel tänk då på att zucchinin sedan ska blandas in i pastan och därmed också spädas ut. Smaka av zucchinin med salt.

Strimlad zucchini... Foto: Erik Dahlström

6) När pastan är perfekt kokad, häll av vattnet och vänd ner den strimlade zucchinin och rör om ordentligt. Vänd även ner köttet och se till att allt blandas. Tillsätt även lite av den sparade buljongen – rör om. Nu kan du ta fram saltet och smaka av med nymalen svartpeppar tills allt är så perfekt du vill ha det. Tips: Vill du ha mer kraft i rätten så reducerar du ner buljongen ytterligare och blandar sedan i.

7) Servera i djupa tallrikar och riv över en riktigt god parmesanost.

Done!

 

I glaset: Cancellaia IGT från Pakravan-Papi.

Byn Riparbella är långt ifrån känt för sina viner. Det här är en skön idyll som ligger bland de första kullarna som dyker upp när du åker norrut från havet. Med grand cru-utsikt över oceanen åt ena hållet möter du de toscanska kullarna åt det andra. Men skärper du blicken ser du också vingårdar, i vackra rader breder de ut sig bland olivlundarna. Här finns det en härlig terroir och potential för att göra riktigt bra viner. Dock är producenterna få, paret bakom Pakravan-Papi är enormt duktiga och här finns också Caiarossa som är erkänd men som bara säljer till den amerikanska marknaden. Restaurangen i Bolgheri som jag nämnde i inledningen, Tognoni, har Caiarossa i sin källare och jag har än så länge bara provat deras ’07a – ett vin med härlig toscansk elegans och väldigt typisk för regionen.

Riparbella med utsikt över havet... Foto: Erik Dahlström

Pakravan-Papi är en härlig producent som också uppskattas av lokalbefolkningen i området – de gör flera viner, varav en riktigt bra vit ”Serra de´Cocci” och en stor rustik merlot ”Beccacciaia”. Till en sådan här fantastiskt enkel men tokgod pastarätt är dock valet på denna sangiovese självklar. ”Cancellaia” är inget svårt vin utan bara oerhört gott och sköter sitt utan tumult. Den här 2006an på bilden (jag har provat de senaste årgångarna) är dessutom perfekt utvecklad och bundsförvant med maten. Kostar dessutom nästan ingenting… Det är ett vin du förstår dig på – oavsett om du dricker Latour, svår Bourgogne eller precis har lämnat El Coto och vill veta mer om det här med pressade druvor och terroir. Kika in på http://www.matochvinklubben.seför mer info.

Parkravan-Papi

Att Riparbella har en framtid för vin kanske också talar för att Ornellaias vinmakare, Axel Heinz har flyttat till Riparbellas grannby, bara någon kilometer härifrån. Vem vet? Kanske dyker det upp en Axelaia inom några år? Det är ju inget ovanligt att vinmakare gör sina egna sidorprojekt i andra appellationer – se bara DRCs Aubert de Villaine som gör egna viner både här och där…

Erik Dahlström, mångfaldig kreatör bakom Livets Goda sedan starten...
Erik Dahlström, Livets Goda

 

 

 

 

 

Cheers!

 

 

 

 

Kör bilen på bulkvin

Biogas javisst eller varför inte avföring men bara tanken på att du skulle komma till bensinstationen och i stället för 98 eller 95 oktan, bli erbjuden Chardonnay eller Pinot Noir att hälla i tanken på din bil, känns helt absurd.

Dock är scenariot inte helt långsökt då Lotus expermentbil Exige 270E Tri-Fuel är kapabel att köra på restprodukter från bland annat vin- och osttillverkning.

Exige kan bland annat köras på etanol, framställt på vin eller vassle som är en biprodukt efter ost- och chokladtillverkning.

Bilen presenterades i förra veckan vid ett eko-rally i Wales.

Exige kan även köras på vanlig bensin samt metanol. Det senare kan tillverkas genom att utvinna koldioxid direkt från atmonsfären.

Prestandan är det heller inget fel på. Bilen når 100 km/h på mindre än fyra sekunder.

– Fordon som använder andra bränslen än bensin eller diesel är inte konceptbilar längre, inom kort kommer vanliga bilköpare ha möjlighet att välja dem, säger Andy Dingley, talesman för Bridgestone UK, en av eko-rallyts sponsorer. Även om vin och ost kan tyckas vara alternativbränslen för kungligheter.

På: http://www.youtube.com/watch?v=gwqufMLJ3HU kan du se bilen in action.

Varför förstöra en god drink med dålig sprit?

Den intelligenta frågan är inte min utan kom från en av Sveriges mest talangfulla barmästare tillika tequilaexperter. Vi hade provning på redaktionen. All tequila som fanns tillgänglig i Sverige skulle blindprovas och betygsättas. Jag rynkade på näsan åt en variant som skar i näsan och uppenbarligen tillverkats i en fabrik och inte av en passionerad kvalitetsproducent.

– Batterisprit, fnös jag.

För så var det för länge sedan när jag stod i baren. Batterisprit var enkel sprit som upphandlades. Vi som serverade den var låsta till några stora varumärken som pumpade in pengar i stället för att få vara representerade i rännan som skiljer barpersonalen från gästerna.

Jag och barkollegorna spenderade dagarna på stranden och övade på att kasta vattenfyllda spritflaskor till varandra för att bidra med show i baren på kvällen.

Idag imponerar barpersonalen ofta med sin kunskap om produkterna de arbetar med, med känsla för hantverket och med lyhördhet för gästen i stället. Det är fantastiskt.

Jag kände mig som en idiot, där på tequilaprovningen. Vi som ska stå för kvalitet framför kvantitet, för drick mindre och bättre, för skippa boxen och köp en flaska för samma pengar – tänk. Ändå kläcker jag ur mig att ”visst drick dålig tequila men blanda det med något som döljer den unkna smaken”. Pinsamt.

Ser till min glädje att den pågående cocktailtrenden världen över gjort att likörindustrin blomstrar.  Är övertygad om att den generation av stolta barmästare som bidragit till framgången, väljer bra grejer även här.

Ser också att flera producenter av bland annat just likör, väljer att rikta sin marknadsföring mot just barmästarna i stället för mot konsumenterna. De har förstått att det är människorna bakom baren, som med sin kunskap, gör aktiva val åt konsumenten idag.

Han som med all rätt fick mig att känna mig som en idiot, tequilamaestron och barässet Björn Kjellberg, har tillsammans med några likasinnade instiftat tävlingen BARTENDERS’ CHOICE AWARDS.

B.C.A., är en årlig utmärkelse där cocktailbarer i Stockholm prisas för sina prestationer under det gångna året.

Ett fantastiskt initiativ som givetvis ger positiva ringer på vattnet. Jag ska aldrig mer klassa dålig sprit som batterisprit. Dålig sprit ska inte drickas över huvud taget.

 

Update

Okej, vart ska jag börja? Mycket har hänt sen senaste inlägget och det har varit dåligt med internetuppkoppling och tid att skriva tyvärr.

Dagarna i Central Otago var uppdelade så att vi varje dag var i en ny subregion och provade viner därifrån mot varandra. Det var intressant att se att de faktiskt uppför sig på olika sätt, för mig har det bara varit ”Central Otago” men nu är jag lite mer kräsen hehe.
En natt skulle spenderas i Cardrona utanför Wanaka, Cardrona är utsatt på kartan (i mitten av ingenstans), men det enda som finns där är Cardrona Hotel . Det var byggt under 1800-talet då man grävde efter guld i området och var en mötesplats där man kunde bo och äta etc. Det är nu lite mer uppdaterat men med en härlig atmosfär och återspeglar dess historia. Om väggar kunde tala.. Jag säger då det, mycket har nog hänt inom det hotellets väggar, men ”what happens in Cardrona hotel, stays in Cardrona hotel”. Det var en lite spooky känsla, och det är ju så pass gammalt att nån måste spöka där, nån blev skjuten, nån blev född, nån blev våldtagen etc… I alla fall hade vi en väldigt trevlig kväll där (och jag blev inget av ovanstående), vi åt Haggots och tittade på Rugbymatch (stor sport i NZ om nån missat det, efter att ha varit här kan man definitivt inte ha missat det) och på deras Hacker eller vad det kallas. Det blev en lång natt, alla (vi 16 inbjudna+ca 20 vinmakare) drack vin och dansade till gamla 80-tals dängor så det stog härliga till. De var väldigt imponerade av att jag kunde texten till alla låtar, hmm.. var tvungen att förklara att 1 jag kan ju och förstår engelska 2 vi har radio i Sverige också. Ibland är de lite roliga då de tror att man inte förstår och ska förklara saker för en helt i onödan som för mig är självklara efter att ha läst engelska i skolan i 10 år.

Efter Wanaka kom vi tillbaka till Queenstown och avslutade så småning om E’Sensual. Vi hade en trevlig avskedsmiddag och jag fick en ”Buzzy Bee” som tydligen alla kiwibarn får som små och de tyckte att jag och Diminik (från Tyskland) skulle ha en sån.

Dagen efter reste jag och Dominik vidare till Blenheim i Marlborough. Vi hade en regional tasting med olika viner från regionen och blev sedan eskorterade till vårt boende hos Staete Landt, vinproducent som bor lååångt in i nån dal där ingen annan bodde. Vi hade en egen ”lodge” som var större än vår lägenhet i Sthlm med två sovrum, två badrum, kök, matplats, vardagrum. Utanför fönstret betade Mike och Molly, två feta får som höll oss sällskap.
I Blenheim träffade vi olika producenter och blev omkringkörda och kollade på vingårdar etc. Vi hade en trevlig middag hemma hos familjen vi bodde hos med provning av deras viner. Jag gillar trevliga människor!

Sen vidare mot Hawkes Bay och lite provningar. Även där fick vi dela en mindre våning i Havelock North. Vi åt middag med vinmakaren på Craggy Range och han visade oss deras ”show-off”-vineri som var fint som tusan men lite föör fint för att göra vin i så det gjorde de någon annanstans(?!).
Igår träffade vi ytterligare producenter och blev återigen omkringkörda runt Hastings och Napier innan vi åkte till Auckland.

Så här är vi nu i Auckland. Vi har fått varsitt rum, men något var fel med Dominiks bokning då han stannar tills på onsdag och jag åker hem i morgon, så de uppdaterade honom till lyxsvit(!) och jag får nöja mig med min lilla lägenhet. För mitt rum är en lägenhet. Kök, sovrum, tvättmaskin, tumlare, badrum, balkong etc. Ska nu upp till Dominiks lyxsvit och pimpla lite vin innan vi beger oss ut på middag. Vi har fått en lista med restauranger dit vi kan gå och sätta notan på rummet så den som sedan betalar för rummet även betalar vår mat. Jag gillar att bli bjuden.

Idag har vi återigen blivit omkringkörda till olika producenter. Jag har ju inte nämnt vilka vi har varit hos än så länge, tänkte lägga upp en lista senare, men jag måste nämna Kumeu River. Jag har provat deras viner förr då vi haft dem på jobbet, men idag blev jag imponerad. I morgon ska vi till Man o War på Waiheke Island, hoppas på att bli imponerad igen.

Hoppas kunna uppdatera bloggen igen innan jag åker hem, men detta får vara allt för denna gång.

/Caroline