Lerig höstskog och flytande Schwarzwaldtårta…

IMG_1322 IMG_1323 IMG_1324 IMG_1325Ibland tröttnar jag på mitt jobb. Rätt ofta tröttnar jag på mig själv, och inte helt sällan tröttnar jag på att prata om vin.

Men då det vankas en afton på vinkällaren Grappe, där undertecknad har blivit ombedd att ledsaga några av källarens medlemmar genom en potent uppställning av det bästa från Pomerol och Saint-Emilion, så är det lätt att förtränga allt vad tristess heter.

Vi inleder med 1986 Cheval Blanc som i sedvanlig ordning briljerar med sin klass och elegans, allt sitter där det ska och väldoft följs av en perfekt avrundad mogen struktur och stor längd. Ett komplett vin i all sin prakt!

 Två viner från 1989 följer – Latour à Pomerol inleder med en aningen smutsig doft men bjuder på en god krämig struktur och klassisk lerig höstskog, med luftning försvinner det smutsiga och kalaset kan fortsätta. Vieux Château Certan från samma årgång är definitivt större än föregående vin, oerhört vitalt med en bra koncentration samt den extra dimensionen av kryddighet och väldoft som den höga närvaron av Cabernet Franc bjuder på.

Som en liten oväntad bonus kör vi in 1992 Château Angelus, och detta måste vara det bästa jag nyligen provat ifrån denna bortregnade årgång – ännu tätt och vitalt vin med en mörkrostad doft och struktur som räcker och blir över.

Därefter följer fyra viner från den briljanta årgången 2001- första duon är Certan de May och Tertre-Rotebouef som är tydliga kontraster i stil och uttryck. Det förstnämnda är aningen underskattat i mitt tycke, det är väl sällan ett vin som spelar förstafiol men det levererar en diskret väldoft av smörkola, höstskog, fina kryddor och har nått en perfekt drickbarhet, mjukhet och silkig avslutning. Rena rama motsatsen är sexbomben Tertre-Rotebouef som har en intensiv och nästan påträngande härlig doft av solmogna mörka bär, blommor, kött, svart tryffel och en tät, ihärdig smak, inget återhållet eller kyskt här inte, lite oanständighet uppskattas definitivt!

Därefter skall två legender sättas mot varandra – blint såklart. Dessa två är inga mindre än Trotanoy och Pétrus. Vi gjorde en liknande övning i våras och då tog Trotanoy en majoritet av rösterna, denna gång var preferenserna aningen jämnare. Nu är det ju inte frågan om bra eller dåligt, utan om vad vi idag föredrar, vi kan ju alltid tala om preferenser, lagringsduglighet och så vidare. Likväl anser jag att ett vin måste gå att dricka efter 12 år, annars är det någonting som är galet!

Trotanoy bjuder på en raffinerad doft, väl avrundade men närvarande tanniner, stor längd, bra djup och komplexitet. Däremot så var i mitt tycke Pétrus det större vinet idag – äntligen visar sig detta något nyckfulla och mytomspunna vin på rätt sätt! Doften ännu diskret, lerig och mörkfruktig men komplex med mängder av fina nyanser. Smaken absolut överdådig med en struktur vi sällan får uppleva, vilken kvalitet på tanninerna, vilken aldrig sinande längd, och vilken elegans, det finns inget som inte passar in, allt är där, och vilken drickbarhet, saftiga mörka körsbär, bitter choklad och en krämighet som för tankarna till en flytande Schwarzwaldtårta!

Två viner från 2007 följder därefter, återigen spelar tradition mot modernitet för att visa det bästa från två världar. La Conseillante är utsökt, ren, len, avrundad och redan drickmogen med en fin komplexitet och rondör à la Pomerol. Canon-La-Gaffelière, aningen yngre med modernare frukt, mer tannin, struktur och koncentration, fullt drickbart men ännu aningen fyrkantigt.

För att väva samman säcken avrundar vi med 2008 i två stilar. Château Figeac är normalt så långt från blockbuster man komma kan, stramt återhållet, aristokratiskt och elegant brukar man väl säga. I detta fall förvånansvärt öppet med stram mörk frukt, tätpackad och lång smak med all den klass vi förväntar oss. En nykomling i Pomerol-ligan är Clos du Beau-Père från Jean-Luc Thunevin som med tanke på den låga prislappen stod sig mycket väl bland kvällens dyrgripar – fint rostat kaffe och solmogna bär, tät, rik och avrundad smak med en perfekt drickbarhet ungdomen till trots.

Andreas Larsson

Andreas Larsson vann VM 2007 och är därmed en av endast tre i hela världen som kan titulera sig både världsmästare och europamästare. Han är flerfaldig Svensk och Nordisk mästare, 2004 vann han EM, 2005 blev han utnämnd till Wine International Sommelier of the year, han är som första skandinav invald som permanent medlem i Grand Jury Européen. Då han inte har näsan i glaset njuter han av Livets Goda, resande, matlagning, gitarrspelande, Bach och Coltrane.

You may also like...

Kommentera