En låt som fick mig att gråta på löpbandet

Så har det hänt då. Jag har gråtit och skrattat pga. en låt. Nu är det ju inte första gången jag gråter av musik men den här gången var det inte i min känslosamma ensamhet utan på gymmet. På löpbandet. Orsaken till denna emotionella blomstring från mina hörlurar heter Daley och hans fullständigt geniala sång ”Broken”. Utan att tänka så springer ni nu hem och lyssnar så förstår ni, de orden skulle egentligen räcka men jag måste givetvis förklara några uppenbara rader för att säkerhetsställa att ni verkligen förstår det ni redan förstår när ni väl lyssnat på den.

Omslag Daley "Broken".

Omslag Daley ”Broken”.

Egentligen är Daley en formgivning jag inte borde tycka om. 80-talet lurar mig inte längre. Frisyren får mig att hosta och bli ängslig. Omslaget till ”Broken” pryder den magiska mannen i sitt linne – dunkelt i svart/vitt med lila skimmer – helt utan finess, närapå smaklöst. Det är så jag borde tycka – men det går inte. Det är tvärkört. Inte efter det att ”Broken” möblerat om hela mitt musikaliska inre och i princip kört mot enkelriktat och parkerat fel och rätt huller om buller i mitt hjärta. Det är dessutom en äckligt bra hitlåt. Så bra att jag hoppas att ingen radiostation i världen hittar den och avslöjar mig gråtandes på ett löpband pga. den i utkanten av Stockholm.

Dailey – ”Broken”: https://soundcloud.com/daleymusic/daley-broken

0:14 min.

Not a quitter,
But I need to give up this fight
For my sanity, my pride
Do I leave? Do I stay and try?

Inledningen är så träffsäker och vokaliskt respektfull att jag alltid tar ett par steg bakåt från högtalarna. Det finns en sådan tydlighet. Ingen förberedelse utan rakt på. Stort och djupt med en episk självsäkerhet och klarhet som bara en riktigt bra låt kan och vågar bära med värdighet. Produktionen är 100 poäng och bland det bästa jag hört – någonsin.

These are stars
These are the days
And they shine for you and me
So tell me why do we stand in the rain?

Det är inte svåra ord att läsa och ta till sig men genialiska att författa. I en fas där låten presenterat stråkarna och beatsen för första gången markerat låtens puls, så träffar poeten i Daley mitt hjärta med full kraft. Det är chanslöst snyggt. Härifrån låter han sig bygga ut produktionen och ”Broken” accelererar in i ett vackert hav av melodier och ackord så sällsynt skickligt behandlade.

Okey, vi stannar till vid 1:46 min in i låten. Den korta bryggan till refrängen. Stråkarna är nu ett av de viktigaste elementen i låten, fortfarande lågmälda men lika livsviktiga som vackra. På en millisekund vandrar de upp till det ledande refrängackordet och låten mynnar ut i en explosiv kärleksförklaring. Daleys kärleksmonument är nu inte längre ensam, den har på vägen knutit an en armé av anhängare som förlöser sina känslor. Lyssna själv. 1:48.

 

2:20. Gråt på löpbandet. Daley sjunger ut och jag börjar nu ana en annan frustration i hans mer attackerande röst. Den del av hans armé som utgör körerna smyger nu så vackert upp bredvid honom för att ta fighten. För att bära honom fram till avslutet. Han är från och med nu en hjälte.

So take your mess my love
You’ll remember what you had
And I’ll forget the past
And move on to someone else
A love I can feel

2:50. Skratt och gråt på löpbandet – av ren pur kärlek till att musik kan låta så här.

När här refrängen en sista gång mynnar ut är alla samlade för full kraft. Daley sjunger bättre än han någonsin gjort och hans armé levererar till varje nerv som en människokropp kan sammankoppla till musik. Ljudet av basen som vandrar oktav upp och oktav ner bara tokälskar jag…

Det är en otroligt vacker låt. Värd att lyssna på.

 

I glaset?
Dujac.Jag har på senare tiden skramlat ihop till några viner från Bourgogne. Röda, sensuella skapelser från åren 1998 och 1999. Årtal som jag tycker är helt perfekta i sin mognadsfas just nu och det var inte länge sen jag hade en av dem i glaset. 1998 Dujac ”Echeazeaux Grand Cru”. Ett sällsynt vackert och ödmjukt vin med ett djup och klarhet jag bara kan kännas i musik som ovan. När vin är så finstämt som det kan jag också få tårar i ögonen. Precis som musiken ovan.

Erik Dahlström

Formgivare, fotograf och matkreatör bakom tidningsfamiljen Livets Goda sedan starten. Har stor passion för mat och dryck som blivit ett livsämne som utvecklats under många års resande samt hemma i köket i Hammarby Sjöstad där oräkneliga timmar spenderas. Är redaktionens kock när artister och vinmakare kommer på besök. Älskar ärlig mat på tallriken tillsammans med en riktigt bra flaska vin och musik.

You may also like...

2 Responses

  1. Lennart skriver:

    Lyssna då på Delta Goodrems låt, ”Wish You Were Here”
    Och se den videon, den är fantastisk

  2. Erik Dahlström skriver:

    Hej Lennart, det ska jag absolut göra. Tack för tipset!

    Erik

Kommentera