Många bäckar små

 

Hon kom i våras, till min äldsta dotters klass. Från ett land där kaos råder. Inte ett ord svenska kunde tjejen när hon gick in i klassrummet och möttes av 15 nyfikna förstaklickare. Häromdagen, när vi går till skolan, hör jag någon bakom oss ropa på min dotter och ser då att det är tjejen som blev en del av klassen i vintras. De kramas, slår följe och babblar på som bara den. På svenska. Ett halvår tog det för henne; att prata ett nytt språk närmast flytande. Där och då känner jag mig lika mycket stolt som hoppfull. De bägge tjejernas agerande demonstrerar hur mycket värme barn kan visa varandra, hur icke-dömande de är och hur snabbt ett liv kan ändras. Året innan fanns det inte på världskartan att den nya klasskamraten kunde gå till skolan utan att någon hindrade henne. Om det fanns en skola kvar vill säga.

Usch, det här vill jag egentligen inte alls plita ner. Känner redan hur det tar emot, vänder sig i magen. Och du, ja du undrar säkert vad detta har med en dryckesblogg att göra.

Ingressen är såklart en solskenshistoria, i det här fallet gick det bra och vem vet, kanske är detta tjejen som utför en höftledsoperation på mig om trettio år, nu när kunskap och utbildning blir en självklarhet i hennes liv. Tyvärr är inte alla familjer lika lyckligt lottade och alla når inte till tryggheten när de flyr hopplöshet. Rikedomens kontinent bygger murar, sätter upp taggtråd och skickar fram de polisiära styrkorna för att skydda sig mot något man hoppas försvinner om muren bara blir tillräckligt hög. Det skylls på allt tänkbart; från avsaknad av logistiska möjligheter, suveränitet, inhemska finansiella svårigheter och en oro för assimileringssvårigheter. Tror fan det, med den inställningen. Minnet tycks kort, och att vissa länder kämpar med att erinras sin egen tidigare utsatthet som bara är runt hörnet kan näppeligen tydliggöras mer klart än så här.

Världen har blivit ett bättre ställe för många. Fattigdomen går ner och sjukdomar utrotas. Men politiskt käbbel består och tar sig synnerligen obehagliga, rentutav fasansfulla uttryck i vissa delar av världen. Ibland så långt borta att vi knappt bryr oss, ibland så nära att det blir en del av vår vardag. Många av oss skänker till välgörenhetsorganisationer som kämpar för en bättre värld, lite för att lätta på samvetet men också för att vi kan, för att vi är tacksamma för det vi har och önskar fler kunde ha det likadant.

Dessutom; flera av oss försöker göra medvetna val när vi handlar, undviker kanske att köpa från länder där förtryck råder. Samtidigt så vet både du och jag att man kan bli helt knäpp om man ska vända på varenda vara och ta ställning för precis allt man företar sig här i livet. Extremism tar sig många uttryck.

Men riktad konsumentmakt ska aldrig underskattas. Minns bara när Chirac tyckte att Mururoa var ett mer lämpligt ställe att provspränga atombomber på, istället för i Frankrike. Försäljningen av franska varor i Sverige sjönk dramatiskt, inte minst vin. Det tog många år innan försäljningen återhämtade sig, om den nu ens gjorde det. Och detta var bara i vårt land. För många blev det startskottet att upptäcka annat och på den nya inslagna vägen fortsatte det. Frankrike glömdes bort.

Idag står EU, en gång skapat som ett fredsprojekt, inför ett gigantiskt dilemma. Dess medlemmar visar olika vilja att dra sitt strå till stacken och medmänskligheten lyser inte särskilt starkt hos vissa, även om det inte är ett drag som ska appliceras på dessa länders samtliga invånare. Att generalisera är aldrig snyggt. Men splittring råder inom EU på regeringsnivå, splittring över det kännetecken som egentligen är det enda som skiljer oss från övriga djur.

Det kunde ha varit jag och min familj som flydde för att mötas av taggtråd men nu är jag lyckligt lottad. Mamma och pappa lämnade “bara” ett grannland som hade det riktigt ekonomiskt tufft åren efter andra världskriget. Men de blev väl mottagna. Här, i Sverige. 

Så vad gör jag? Förutom att skänka pengar till de organisationer som hjälper så använder jag nu min riktade konsumentmakt och säger nej tack till att köpa vin, öl eller andra varor från de EU-länder som driver en ovärdig hållning i asylfrågan. Inte heller ämnar jag skriva om dem förrän en bättring kan skönjas, trots att vissa viner jag håller väldigt kärt drabbas. Vi kan kalla det för Lex Chirac. Jo, det kan tyckas ynkligt i sammanhanget men säkerligen är det fler som tänker i samma spår. Trots allt så är vi 500 miljoner invånare i EU och ju fler som talar det enda språk som vissa regeringar blott förstår, så kan det i slutänden bidra. Är det rätt eller fel väg att gå? Jag vet inte, men i min värld har vissa värden företräde; svårare än så är det inte.

Konsumentmakt!

 

Niklas Jörgensen

Precis som efternamnet antyder så har Niklas danskt påbrå. Efter avslutade studier i Lund arbetade han ett par år på anrika Kjær & Sommerfeldt i Köpenhamn innan flyttlasset gick till Stockholm där det bland annat spenderades några år på Vinkällaren Grappe. Niklas är den fortifierade rösten i cyberrymden och driver bland annat sidan Mad about Madeira.

You may also like...

Kommentera