En Merlotskalle Filosoferar

Jag är slottsherre för några dagar, gäst hos Jean-Francois Quenin som äger Château de Pressac i Saint-Étienne-de-Lisse. Det här är så nära helig mark man kan komma för min del, merlotskalle som jag är och skolad i den tidigare traditionella vinhandeln i Köpenhamn. Bordeaux och högra stranden är poesi för min själ och det är en sann fröjd att åter vara här. Mindre än en mil från slottet ligger Saint-Émilion – en av världens vackraste vinbyar och som genom århundradena formats med hjälp av den lokala sandstenen. Från min tillfälliga bostad och in till den medeltida byn passeras idel välbekanta slottsnamn men också egendomar jag ännu inte lagt på minnet trots tjugo års studier i ämnet. Något som åter påminner mig om att Bordeaux är den största kvalitetsregionen i vinvärlden och att det finns ett liv utanför 1855-års klassificering. 

Bordeaux idag är så ohippt det bara går att bli bland trendkänsliga sommelierer men även bland konsumenter. Och kan man egentligen klandra dem? Det finns så mycket fantastiskt att upptäcka därute, något som inte var lika självklart för blott två decennier sedan när en annan äntrade vinscenen. Samtidigt blir det också närmast komiskt när det utvecklas till en kamp om vem som är först på stafettpinnen och sätter nästa trend, trender som raskt avlöses av nästa. Och nästa. Den ständiga jakten blir lätt ett snedvridet självändamål. Nyfikenhet ja tack, men glöm inte bort njutningen på perrongen när hipstertåget gör allt kortare stopp.

En personlig tillbakablick

Samtidigt; var jag bättre själv för 16 år sedan, när jag tog mina första staplande steg hos Kjäer & Sommerfeldt i Köpenhamn? Inte för en sekund. Snarare tvärtom. Ett par år tidigare hade jag köpte Robert Parker’s guide till Bordeaux. Hundrapoängsskalan var ny för mig och det låg ett magiskt skimmer över numerisk betygssättning. Det här var perfekt och jag ifrågasatte aldrig huruvida en siffra verkligen kunde återspegla en upplevelse. Komiskt nog hade jag studerat politisk teori vid universitetet och min stränge, men karaktärsdanande lärare Bo Bjurulf, skolade oss i att ständigt ifrågasätta. Så, gjorde jag det även på mitt växande vinintresse eller svaldes allt med hull och hår?

Parker sade 95 poäng, Parker sade 92 poäng. Jag lyssnade. Skrev ner det hela när jag begav mig ut bland Köpenhamns vinaffärer för att göra fynd. Med en begränsad budget så förlitade jag mig på advokaten från Baltimore medan jag mer läste den eminente Michael Broadbent’s kommentarer som prosa. Men så köpte jag de där 1976:orna, bland annat Château Gruaud-Larose och Château Ducru-Beaucaillou. De var fantastiska när de korkades upp i slutet av 1990-talet. Jag föll pladask för vinernas elegans. Det gjorde inte Parker som istället skickade dem till ingenmansland och skrala 75-poängsnivåer. Vad? Men Parker…vad? Förmodligen var detta något av ett startskott för min egen del, att börja ifrågasätta och vid tidpunkten var det knappast enkelt. Jag minns än provningarna hos Munskänkarna i Lund, där facit närmast lästes upp efter provningar, vad Parker tyckte. I en intellektuell stad som Lund. Ingen ifrågasatte, utan fascinationen kring att dricka en siffra lockade fram det värsta ur folk där och då.

Så nej, jag kan inte klandra dagens sommelierer och intresserade konsumenter när de ger sig ut på jakt efter upptäckter, endast ge ett stilla råd så att kunskapen och förståelsen inte blir för snäv – glöm aldrig bort de klassiska distrikten. Sök viner med ålder, jämför med de yngre och se hur exempelvis fat och övriga komponenter integreras i en Bordeaux innan du dömer den som innehållandes för mycket fatrostning. Det finns en anledning varför vissa områden är klassiska.

Soluppgång över Ch. de Pressad

Soluppgång över Château de Pressac’s ägor

Åter till Saint-Émilion. Klockan ringer precis innan soluppgången. Jag stiger först motvilligt upp men piggnar snabbt till när jag ser det vackra ljuset. På med kläderna, på med skorna, här ska det trampas lera och smaskas merlot. För en vinnörd finns det inte mycket vackrare landskap att skåda än det som en vinregion erbjuder en tidig morgon precis innan skörd. Färgerna är sprakande, luften klar och det vilar ofta en magisk dis över landskapet.

Jag beger mig ut bland terrasserna som Jean-Francois restaurerat allt sedan han köpte egendomen 1997. Marken är lättare att promenera då den innehåller en hel del kalksten och sandsten; mina vita Stan Smith blir liksom inte förvandlade till en Saint-Émilion clay-edition. Högst upp har han enkom planterat merlot, längre ner i den mindre sluttande delen återfinns två gånger cabernet. Det är lite gåshudskänsla när man trampar runt i slottets marker och inandas den historiska atmosfären. Från början, under medeltiden, var Château de Pressac en fästning för att senare bli ett slott. Bland annat undertecknades fredsfördraget mellan Frankrike och England här 1453, som ett avslut på det hundraåriga kriget. På den tiden var slottet omgärdat av en vallgrav med en sådan där klaffbro som de har i Ivanhoe. Kriget hade avslutats med att Earlen av Shrewsbury, John Talbot, stupade med sin armé vid Castillon efter att ha missbedömt vart de franska trupperna befann sig. Talbot’s namn lever dock vidare i Château Talbot i Saint-Julien.

Merlotrankor vid Château de Pressac

Merlot vid Château de Pressac

Jag smakar på druvorna. Köttet är saftigt och uppvisar härlig sötma. Ännu är dock fruktköttet, skalet och kärnorna inte helt i mål så skörden är nog två veckor bort. Men klasarna är hälsosamma och ställer inte samma krav på sortering som exempelvis 2011, 2012 och 2013. 2015 har verkligen potential till att bli århundradets årgång här i Saint-Émilion, den femte så här långt då vill säga, under 2000-talet. Terrasserna är imponerande, och när jag står här och filosoferar så minns jag min fråga till Jean-Francois kvällen innan, om druvorna från terrassläge är av bättre kvalitet än hans övriga lotter. Tänkte han rentutav göra ett premiumvin av läget? Visst skiljde sig druvorna från andra lägen, något man märkt vid jäsningen då slottet vinifierar respektive parcell för sig i betongtankar. Men ett toppvin, nej. Det fick räcka med egendomens första- och andravin. Jag andas ut. Är det något som högra stranden inte behöver mer av så är det supercuvéer som följer mallen ‘Sky inga kostnader’. Dessutom var det en ärlig slottsherre som erkände att det var precis lika mycket av estetiska skäl som terrasserna uppfördes, något man förstår när man närmar sig slottet och ser det majestätiskt resa sig över de övriga egendomarna.

På andra sidan av slottet, vid infarten, så är lerhalten i jorden påtaglig. Och merlot-druvorna smakar annorlunda jämfört med sluttningarna. Jag fortsätter min jakt på upplevelser och stämningsfulla fotografier och passerar Château Faugères, ännu ett slott som bekräftar att den här delen av Saint-Émilion har en grym potential. Egentligen är Saint-Étienne-de-Lisse närmast en förlängning av platån bakom byn Saint-Émilion, området som länge haft ett avundsvärt renommé och ansetts vara det främsta i kommunen.

Château Valandraud

Valandraud i ottan

Inte långt från Faugères, blott rakt över vägen, ligger egendomen som lyfte denna del till toppnivå; Château Valandraud. Jag promenerar längs deras merlot-rankor och smakar på dem. Damn, vilken täthet! Vilket råmaterial. Säga vad man vill om allt från priser till modernitet vad gäller Valandraud, men makalöst snygga viner är det. Bakom egendomen skymtar Fleur Cardinale, en god vän till min värd som berättar att de kom ungefär samtidigt till området och har hjälpt varandra mycket genom åren.

Solen tränger genom molnen, någon enstaka vingårdsarbetare passerar och jag traskar på, upp mot Château Boutisse, ett vin som precis börjat säljas i Sverige berättar vinmakaren Marc Milhade när jag träffar honom dagen därpå. Marc’s vin är modernt men behåller den typiska Saint-Émilion känslan och jag faller för hans 2011:a i en blindprovning. 2012 har börjat säljas på Systembolaget och även den visar prov på varför jag håller den här kommunen så kär. Finns på såväl hel- som halvflaska och kostar 189 kr respektive 99 kronor (artikel 6813). Ge det gärna tre-fyra år även om det är balanserat och älskvärt redan idag. Och ja, faten kommer integreras men samtidigt vara en del av vinets framtida identitet.

Det må sticka i en dels ögon, alla de perfekt anlagda vinraderna och de med linjalprecision friserade rankorna, men har man en gång fallit för Bordeaux så är det svårt att släppa. Tro mig, jag och Bordeaux har haft våra duster. Men trots jakten på Parkerpoäng, 200 procent ny ek och Rolland-stylade skapelser så finns det en värld utanför den vi älskar att hata. Bordeaux inrymmer trots allt mer än 8000 producenter och alla kör inte Ferrari till jobbet, eller har hängt med på poängtåget där den gode advokaten varit förste lokförare i tre decennier.

Mitt i all merlot-salighet blir jag påmind om fransmännens kärlek till aggressiva hundjävlar när en icke-kedjad får syn på mig. Denne väcker ytterligare två hundars nyfikenhet och nu står de där och spanar in en. Det skälls friskt och för en sekund tänker jag att jag svalt min sista merlot innan jag bestämmer mig för att gena bland Faugères rader och ta en senväg hem till mitt slott. Det funkar och jag ber blott en stilla bön att jag inte är lurad in i en fälla och går rätt i gapet på Faugères rotweiler. Men hundar till trots; Saint-Émilion kommer alltid höra till mina främsta referenser vad stort vin anbelangar. Så härligt det är att vara tillbaka.

Och just det; glöm aldrig bort de klassiska vindistrikten.

Startbild: Château de Pressac i Saint-Émilion.

Niklas Jörgensen

Precis som efternamnet antyder så har Niklas danskt påbrå. Efter avslutade studier i Lund arbetade han ett par år på anrika Kjær & Sommerfeldt i Köpenhamn innan flyttlasset gick till Stockholm där det bland annat spenderades några år på Vinkällaren Grappe. Niklas är den fortifierade rösten i cyberrymden och driver bland annat sidan Mad about Madeira.

You may also like...

Kommentera