I <3 Bordeaux

Jag gillar numera Bordeaux. Det låter väl inte så revolutionerande för de flesta att säga att man gillar viner från några av världens kändaste vinslott särskilt inte när man själv jobbar och bor i Saint-Émilion, men nu har jag slutligen bestämt mig för det. För vissa i mina kretsar är det som att säga att man gillar Robert M. Parker, Jr. 2004 efter att Mondovino kom ut, som att säga att man gillar etablissemanget eller folk i kostym. Det har väl knappast undgått någon vinintresserad att det blåser naturvinsvindar genom de trendkänsligare delarna av vinvärlden. Har man som jag jobbat på vinbar i Paris är det svårt att undvika människor som hyser ett passionerat hat mot industriell jäst, svaveldioxid och enologer, dessa förkastliga teknokrater som likt dementorerna i Harry Potter har förmågan att suga ut själen ur allt som kommer i deras väg. Dessa människor gillar inte Bordeaux.

Personligen började jag min karriär som en av alla dem som med viktig min säger att de föredrar Bourgogne och Barolo ”med lite ålder då” när Garonnes högra och vänstra strand kom på tal. Senare efter otaliga besök hos alla dessa vinfabriker (vars produkter ofta är representerade i Systembolagets ordinarie sortiment) där vinerna genomgår så många uppvärmningar, nedkylningar, filtrationer och fan och hans moster att man blir förvånad att det inte bara är vatten och etanol som kommer ut på andra sidan, så drogs jag mer och mer mot de grumliga och bubblande vinerna som av vissa anses naturliga. ”Grand” Bordeaux har alltid för mig känts mer som investeringsobjekt än just vin, och ”petit” Bordeaux som tunt, överekat och överprisat – ointressant helt enkelt.

Min konversion började med en månadslång kurs på Bordeaux Science Agro i ”Company Auditing”, en ögonöppnare som avslutade det första året av min master och innebar en unik insyn i hur ett bordeauxslott drivs och fungerar. Efter ett år i Montpellier där studieresorna oftast gick till stora och förlegade kooperativ i Languedoc gick de nu till Château d´Yquem, Latour och Cheval Blanc. Det som slog mig och som gjorde mig mer och mer entusiastisk över dessa producenter var deras jakt på perfektion. Och det är ju klart, vet man att man får flera hundra euro för en flaska så har man råd att vara petig. Som d’Yquem som gör tre (!) selektioner av druvorna och som inte producerar någonting alls om skörden inte är tillräckligt bra, eller bara alla dessa slott som har möjlighet att bygga sina chais så att man enbart använder gravitationen för att transportera must och vin. Mer och mer kunde jag, till viss del, förstå vinernas prissättning (även om man på ett ursprungstypiskt arrogant sätt har tagit det för långt de senaste åren) och efter ett besök hos Château Lafleur i Pomerol blev jag tillslut övertygad om bordeauxviners potentiella excellens. Lafleurs andravin Les Pensées de Lafleur skulle för övrigt vara mitt tips till någon som vill upptäcka Bordeaux höjder bortom de mer självklara valen.

Någonting som kanske stod ut mer för mig som svensk än för mina klasskompisar, varav många började sina karriärer genom att hjälpa till på familjens eller någon släktings vingård och liksom har vinet i blodet, var att man verkligen tar vin på allvar i Bordeaux. Här är det på liv och död. Själv började jag med att hålla vinprovningar för företagsgrupper som karaktäriserades av att jag, i princip varenda gång, fick frågan ”vad gör du på riktigt då?” av någon mellanchef från Göteborgsområdet som tidigare under kvällen utbrustit i ett ”egentligen föredrar jag whisky, men sånt där Amarrroooone är ju jävligt gott”. Intet ont om vare sig mellanchefer eller whisky, men det är faktiskt befriande att befinna sig på en plats där ens yrkesval inte ens är originellt. Där det finns fler cavister än frisörer (undertecknads mindre väl underbyggda uppskattning), där det är lättare att få en flaska Pessac-Léognan än en Gin & Tonic vid utgång och där det står en byst av Ulysse Gayon i Jardin Public.

Denna konversion har nu efter en snart genomförd vinifikation fullbordats då jag på nära håll har fått följa yrkesskickligheten i denna säregna vinregion. Jag har i tidigare blogginlägg med en lätt ironisk ton ofta nämnt stjärnkonsulterna jag i och med mitt jobb träffar med jämna mellanrum, deras löner och makt är ibland absurda men jävlar vad skickliga de är på vad de gör. Och det sista stället på jorden jag riskerar att få frågan ”vad gör du på riktigt då?” är på en tankprovning med Derenoncourt på la Gaffelière.

/Tobias

Skördebloggen

Går andra året på M.Sc. programmet Vinifera Euromaster i enologi och vitikultur som drivs av ett konsortium av några av de ledande vinuniversiteten i Europa och organiseras av Montpellier SupAgro. Han har trots sin unga ålder mångårig erfarenhet av vinvärlden, dels som vinkällarmästare på Göteborgs Vinkällare och mer nyligen som vinprovningsledare på Ô Chateau i Paris.

You may also like...

Kommentera