Vintage Port är bra för din karma

Jag är den fortifierade rösten i cyberrymden. Nu vet jag vad du tänker, vinets Barry White. Coolt. Men nej, jag låter inte alls som mästaren, föreställ er istället en något mindre nasal version av Mats Nileskär vars röst jag en gång fick höra min påminde om. Nu handlar det dock inte om undertecknads röststämma. Nej, jag har påtagit mig den ibland otacksamma rollen som det uppspritade vinets ständige och inofficielle ambassadör på internet.

Jag har en i grunden ganska ohipp smak. Ibland är jag dock cool, när en tillfällig trend pustar förbi och alla plötsligt ska dricka förstärkt vin. Men detta är ytterst temporärt och snart är min palett totalt ute igen. Det är ok. Tar inte illa vid mig. Mitt namn associeras främst till Madeira, det är min stora passion. Men det ena utesluter inte det andra och särskilt då inte Port. Har man väl druckit en mogen Vintage Port finns det högst sannolikt ingen återvändo. Visst, de kräver tålamod även om vinerna i sin absoluta ungdom ofta smakar alldeles underbart. Kanske någon 2011:a Vintage Port övertygat dig om detta, trots att du måhända skämdes lite över att du gick igång så totalt på den ohämmat insmickrande, slampiga och juvenilt bärsöta frukten? Det är ok, då är vi i alla fall två. Jag gör det varje gång det är en 2011:a i glaset.

Men ungdom till trots, det är ålder du innerst inne vill ha i din Vintage Port. Med lagring har du kvittot på storheten i vinet och jag lovar dig, allt liksom faller på plats då. Du kapitulerar och inser starkvinets grandeur. Och det är väl också någonstans här som dilemmat med Vintage Port börjar utkristalliseras; vem fasen har lust att köpa 2011:or som våra barn får njuta av under ålderns höst? Hallå, jag då?

Portvinet har aldrig varit bättre än vad det är idag. Allt är bättre; från de tekniska hjälpmedlen, druvhanteringen i stort och till kvaliteten på den tillsatta neutrala vinspriten. Det kvittar nästan vilken 2011:a man provar; kvaliteten är allerstädes närvarande. Jämför det med 1985, året innan Portugal blev medlem i dåvarande EG och fick ta del av en bidragsupprustning modell större i såväl vingårdar som källare. Allt, precis allt, var upplagt för en perfekt årgång. Ett år som skulle skicka upp legendariska årgångar som 1945 och 1963 på läktaren. Men jäsningen var ovanligt aggressiv i många källare och resultatet blev viner med volatila drag och/eller oxidativa toner. Obalanserade. Om man haft tillgång till temperaturkontroll då, för trettio år sedan, så hade 1985 idag omnämnts som ett av de stora. Nu är det caveat emptor som istället gäller, köparens risk. Ibland bra, allt som oftast en besvikelse. Men inte nuförtiden, inte 2011:orna. Nu har man järnkoll.

Och det är precis det du ska ha i åtanke när du nu handlar på dig de sista 2011:orna som finns därute. Din osjälviska handling, hålet i plånboken till trots, kommer få någon annan att om några decennier stanna upp och inse portvinets storhet. Och kanske köpa på sig några 2051:or till sina barn? Du ser, cirkeln är sluten. Vintage Port är bra för din karma.

Det görs inte särskilt mycket Vintage Port. De stora välkända namnen har en Vintage-produktion som är betydligt mindre än exempelvis årsproduktionen från ett genomsnittligt Cru Classé-slott i Bordeaux. Oftast blott en tredjedel. Och då deklarerar man ytterst sällan Vintage mer än tre gånger per decennium, något som förstärker vinets raritet och samtidigt indikerar kvalitetstänk. Tanken är att det ska vara ett créme de la créme vin, det bästa huset har, och då vill producenterna inte att marknaden översvämmas av Vintage Port. Snacka om oöverträffad konsumentvägledning när det ska shoppas – följ bara de årgångar där en majoritet deklarerat årgångsport.

Det gjordes fantastiskt portvin förut också. Vissa av dessa viner ligger till grund för varför några av oss är inbitna portvinsvänner idag – vi har sett Nangilima. Därför har vi också utrustat oss med ett mått av osjälviskhet, köper lite 2011:or, och betalar så att säga tillbaka för det vi själva fått uppleva med 50+ år gammal Vintage Port. Ett sätt att säga tack.

Jag tänker gärna tillbaka på Croft’s 1945:a som jag fick njuta av för snart två år sedan, när jag besökte min vän Moritz i Rotterdam. 1945:an sammanfattar ganska väl vad det hela handlar om, något jag också skrev om i Livets Goda under 2014:

1945 Croft’s Vintage Port

”Vissa vinflaskor har en historia att berätta. En låda köptes på plats under senare delen av 1940-talet av en hotellägare på Jamaica. Rättare sagt, han ägde resorten där Dr. No spelades in. Ni vet, scenen med Ursula Andress. De tolv flaskorna skeppades till hans hem i England. När han för några år sedan gick bort fattade dottern beslutet att sälja de 8 kvarvarande flaskorna på auktion. Dottern var för övrigt Michael Broadbent’s nära medhjälpare under många år vid Christie’s i London. Moritz Peeters ropade in vinet med insikten att bättre proveniens sannolikt var omöjlig att finna. 

Transparent rubinröd färg. En fullständigt komplett bouquet hart när omöjlig att bryta ner i mindre beståndsdelar. Vill man förresten? Komplexiteten är fenomenal, sinnlig. Den röda frukten, den färska tobaken och de läckra tonerna av kaffebönor är så sensuella och sammansatta. Smaken är fjäderlätt med klarröd frukt. Balansen är ren perfektion och intensiteten dröjer kvar i evigheter. Fortfarande livlighet i frukten. Vinets legendariska status är löjligt enkelt att förstå. Tänk om man fick njuta av det bara en gång till i livet. Blott en enda gång. 100”

I skrivande stund finns det 15 stycken 2011 Croft’s Vintage Port kvar på Systembolaget. Det är husets bästa sedan 1945:an och det är inte alls omöjligt att den till och med är bättre. För 607 kronor är det tokomöjligt att göra en bättre investering i karma. Och du, det är ok att gilla slampig frukt också.

Som engelsmännen säger: ’Every wine would be a Port, if it could.’

Niklas Jörgensen

Precis som efternamnet antyder så har Niklas danskt påbrå. Efter avslutade studier i Lund arbetade han ett par år på anrika Kjær & Sommerfeldt i Köpenhamn innan flyttlasset gick till Stockholm där det bland annat spenderades några år på Vinkällaren Grappe. Niklas är den fortifierade rösten i cyberrymden och driver bland annat sidan Mad about Madeira.

Kommentera