Nattskiftet

Äntligen är det över. Med att alla tusentals ton druvor nu är inne och processade ändras också arbetsschemat: inga mer 12 timmars nattskift! Under drygt en månad har några av oss jobbat 7pm till 7am, sovit oss igenom de soliga och ljumma höstdagarna, vaknat till solnedgången och slitit i de bistra nattliga vindarna från sydpolen tills solen sakta uppenbarat sig över de enorma tankarna i rostfritt stål. Med kisande ögon har vi rört oss över parkering mot bilen, samma konstaterande varje morgon ”I feel like a vampire…”, alltid yttrat av någon som försökt titta upp mot den blåa himmelen för att, om än bara för en sekund, känna hur det känns att existera på dagen men glömt att hens ögon inte längre tål ljuset.

Att ha haft oturen att bli tilldelad det fruktade nattskiftet leder dock till en slags förbrödring/försystring. 7:30 på morgonen börjar Fairweather’s i centrala Blenheim att servera ”Harvest Breakfast”. För 18,50 NZ$ får du en massiv tallrik med ägg, bacon, korvar, stekt tomat, svamp, potatiskaka och viktigast: en pint Tui är inkluderad i priset. Här fylls bord efter bord upp med slitna själar med kläder fläckade av Superstart, jäst, bentonit, vin och lees. Här hör du historier om folk som blivit sparkade för att de tutat för mycket när de körde gaffeltruck, om folk som inte blivit sparkade trots att de inte stängt ett valv ordentligt på en tank och därmed låtit tusentals liter färdig Sauvignon Blanc rinna ut i avloppet. Alla har samma erfarenhet av trötthet och humörsvängningar men främst alla har samma fiende: ”the fucking day shift”. Det verkar vara en vintageregel att alla dessa svårbeskrivliga känslor som brist på solljus ger upphov till, likt en svensk vinter, kollektivt projiceras på de lyckligt lottade som jobbar i T-shirt och därmed får skulden för allt. Hashtaggen ”#fuckingdayshift” fanns till och med under en kort period på en av de stora vinfabrikerna. Men dagskiftet fick nog efter att en av deras bilar blivit omsorgsfullt inslagen i rosa barbiepapper och fått diverse obsceniteter ritade på sig och blivit utlagd på insta under tidigare nämnda hashtag. Den kränkta dagskiftaren gick till chefen som tvingade nattskiftet att ta bort alla inlägg på sociala medier som refererade till deras företagsnamn och det var slutet på vad hen menade var en hatkampanj på nätet… (fucking day shift…)

Jag kommer att sakna dessa alkoholdränkta frukostar, men en sak jag inte kommer att sakna, som dock inte har någonting med vilken tid på dygnet du jobbar utan snarare med Pinot Noir vinmakning, går under facktermen ”plunging”. Plunging är en Cap Management-teknik som går ut på att man ungefär var tredje timme, med hjälp av en plunger som är en stav vars ena ände består av en slags disk med hål i, trycker ned det lock av druvskal som bildas över vinet under alkoholjäsningen. Något som tar ungefär tio minuter per tank och är rätt så fysiskt krävande. När du har 17 tankar på schemat, då övergår ”rätt så fysiskt krävande” till ”ironman-krävande”. För likt ett triathlon när du har avslutat en runda, måste du börja om igen. Och sen igen. Även om denna syssla har en avgörande roll för vinets utveckling känns det under de långa kalla nätterna som ett sisyfosarbete av rang. Efter ungefär två veckor började den gamla absurdistiska meningen ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig” eka i mitt huvud som ett mantra genom natten. Mitt svar efter fyra veckor: fuck you Albert Camus du hade säkert jobbat dagskiftet.

/Tobias

Bild: Nattskiftstilleben

Skördebloggen

Går andra året på M.Sc. programmet Vinifera Euromaster i enologi och vitikultur som drivs av ett konsortium av några av de ledande vinuniversiteten i Europa och organiseras av Montpellier SupAgro. Han har trots sin unga ålder mångårig erfarenhet av vinvärlden, dels som vinkällarmästare på Göteborgs Vinkällare och mer nyligen som vinprovningsledare på Ô Chateau i Paris.

You may also like...

Kommentera