Vinho de Cheiro – vin, fast ändå inte

”Om man kan bli blind av att dricka vinet? Självklart, fast bara om du samtidigt petar en gaffel i ögat på dig själv!”

Innan vi reder ut vad António Maçanita från Azores Wine Company egentligen vill ha sagt så låt oss gå bakåt i tiden. Drygt 150 år. I slutet av 1850-talet och decenniet därefter, så börjar vinlusen phylloxera vastatrix dyka upp i diverse vinregioner i Europa. Vissa har dessutom några år tidigare drabbats av annat elände i form av mjöldagg som förstör såväl bladverk som frukten på rankan.

I länderna där vinet är en essentiell och närmast ledande kommersiell handelsvara så är reaktionen omedelbar när lösningen presenteras. Mjöldaggen stoppas med hjälp av en Bordeaux-cocktail bestående av kopparsulfat, kalk och vatten, medan vinlusen bekämpas med hjälp av amerikanska rotstockar som ympas på en europeisk vinranka. De nordamerikanska rotstockarnas resistens, åtminstone några av dem, säkerställer den europeiska vinrankans fortsatta existens även om de som har druckit massor av så kallade pre-phylloxera viner bestämt hävdar att det var bättre förr, när roten var europeisk. Ändå, de ledande regionerna såsom Bordeaux tar åter över stafettpinnen och de som tillfälligt åtnjutit stjärnglans för att vinlusen inte trivts eller nått deras territorium, återgår till bortglömdhet.

För vissa är det mer en känsla av WTF. Ute på atlantöarna, särskilt Azorerna och Madeira, är det nämligen desto mer uppgivet. Efter att ha upplevt allt från koleraepidemi och massutvandring till mjöldaggs- och vinlusangrepp på sin snudd på monokultur, vinodlingen, så är det knappast klackarna i taket när rotstocksnyheten når öarna och båtlaster med vitis labrusca anländer till odlarna. Istället så planteras jänkarna direkt i vingårdarna, utan att ympas på de befintliga rankorna. Likgiltigheten är liksom total för ärligt, vem fasen bryr sig om det är vitis vinifera eller labrusca i marken om man knappt har bröd på bordet?

Azorerna

De nio öar som tillsammans bildar Azorerna går från att samtliga ha varit vinproducerande till att enbart vara tre som fortsätter; Graciosa, Pico och Terceira. Starkvinet som är något av ögruppens varumärke, särskilt då det från Pico på verdelho-druvan, njuter av stjärnglansen innan mjöldaggen och vinlusen anländer. Vinet exporteras till flera länder i Europa och bland annat tsaren är ett stort fan. Men exporten stannar upp i takt med sjukdomsangrepp och hybrider tar över i vingårdarna. Isabella blir poppis, en blå hybrid-druva mellan labrusca och vinifera, och allt konsumeras lokalt. Knappast något vin som tsaren är sugen på.

Under decennierna, ja faktiskt under ett helt sekel, så växer det inte bara fram en acceptans bland öbefolkningen, man gillar till och med sina hybridviner. Det här pågår helt fram till Portugals inträde i EG 1986. Först i början av 1990-talet tar man rejäla initiativ för att bli av med hybriderna som mest skrämmer bort turister eller orsakar magsår på grund av den höga syran i vinerna. Dessutom så påstår Bryssel att man blir blind om man dricker vin från hybridrankor vilket resulterar i att Vinho de Cheiro som de kallas på öarna, viner med doft/parfymerade viner, förbjuds att säljas som vin.

António Maçanita

”EU:s huvudargument till varför vinerna inte fick definieras som vin var för att de innehöll metanol” berättar António Maçanita. ”Folk riskerade att bli blinda om de drack vinerna. Vi har analyserat halterna och i våra viner ligger nivån under de tillåtna. Lagen kom till bara för att skydda vissa marknader inom gemenskapen i tider när det rådde överproduktion i Europa” menar António. ”Jag har uppmätt lägre halt metanol i hybridvinerna som jag producerat jämfört med vinifera-varianterna” berättar han och poängterar att allt vin bildar små mängder metanol vid jäsning.

Så på frågan om man kan bli blind av att dricka vinet säger António: ”Självklart, fast bara om du samtidigt petar en gaffel i ögat på dig själv!”

Viner med doft, ibland även benämnda morangueiro (morango är jordgubbe på portugisiska) då doften ofta påminner om det smaskiga bäret, är syrarika, ofta runt 10 gram per liter, och alkoholhalten går sällan över 10 %. Historiskt sett har vinerna ofta haft en orenhet i såväl doft som smak, främst på grund av bristande skötsel/hygien, och de pigmentrika druvorna har nog hållit högre halter av metanol förr även om António’s förklaring också spelat en väsentlig roll.

António Macanita är idag en av Portugals mest spännande vinmakare. Sätet har han på fastlandet, i Alentejo, men han besökte Azorerna mycket som ung då han har släkt där, så öarna står honom nära. Och han vill visa att man visst kan göra dugliga saker av hybriderna, om druvorna hanteras korrekt. Trots att traditionen med Vinho de Cheiro på Azorerna är på nergående så finns det gott om rankor kvar och på Azores Wine Company har han gett sig i kast med Isabella, en hybrid mellan labrusca och vinifera.

”Jag har än så länge lärt mig två saker” berättar han. ”Hybridvinerna har varit undermåliga på grund av taskig hygien och deras oförmåga att klara någon som helst lagring har varit relaterat till väldigt låga alkoholhalter. Jag får in hälsosamma druvor av Isabella. De får fyra dagars kallmacerering först, innan jäsningen, för att öka färg och fruktighet. Sedan jäsning i 25-27 C. Totalt, med den inledande macereringen och efterföljande jäsning? 15 dagar” berättar han.

António producerar sin Isabella a Proibida för han vill inte se en gammal tradition försvinna. Däremot vill han förbättra den. Något han onekligen lyckats med. Så pass att till och med en tvåstjärnig Guide rouge-restaurang efterfrågat vinet. Resultatet:

2014 Isabella a Proibida, Azores Wine Company Transparent, ljust rubinröd färg. Stor, öppen doft med toner av jordgubbar, rabarber, örter och gröna toner. Ganska blommig. Enkel men charmig doft. Smaken är saftig, ganska lätt och med toner av röda bär, de flesta jordgubbar. En grönaktig rabarberliknande syra friskar upp och trots en relativt kort eftersmak så är det ingalunda ett oävet vin. Faktiskt, ganska gott. Och kul! 12,5 % måste dessutom vara nytt rekord för en vinho de cheiro.

Pico Wines

Azores Wine Company är inte ensamma med att uppmärksamma hybridvinerna. Med 2015-årgången gjorde även kooperativet Pico Wines samma sak fast med ett något annorlunda grepp. Kooperativet har gått från klarhet till klarhet de senaste åren och har visat upp en för bolagsformen rejäl nyfikenhet och öppet sinne i vinmakandet. Bland annat har man gett sig i kast med att producera pétillant naturel, det vill säga naturligt spritsiga viner. En rosé, en vit och utan tillsatt svavel. Resultatet är överraskande bra.

Med 2015 så buteljerade man även, under kapsyl, ett vin på en druva som ingen vinlitteratur hört talas om. Inte ens Jancis Robinson och José Vouillamoz nämner den i sitt mästerliga verk, Wine Grapes. Säg hej till hybriden José Nunes.

Från en basaltrik mark, vi är ju ändå på vulkanön Pico, så hämtar man druvorna från 60 år gamla stockar som växer flätade som korgar för att skydda druvklasarna från de saltstänkta havsvindarna. Skörden 2015 startade i mitten av september och efterföljande jäsning skedde i ståltankar där även den malolaktiska omvandlingen senare tog vid. Sedan fick José Nunes ett år i flaska på sin jästfällning. Kapsylerad flaska.

Men det intressanta med vinet och som förbryllade vinmakaren på Pico Wines var den uppmätta svavelhalten. Inget tillsattes under något steg i procesen men då det finns naturligt så räknar man ändå med uppåt 10 mg per liter. Analysen visade 1 mg per liter!

2015 José Nunes, sur Lie, Pico Wines En ganska mörk färg om än genomskinlig. Flaskan har stått upp i två dagar då färgen var minst sagt grumlig på grund av alla antocyaner som gett upp. Vinet serveras kylt, bäst då säger Pico Wines. Doften inleder i funky stil men lugnar ned sig efter luftning. Tänk spontanjäst belgisk suröl. Bärtonerna dominerar, körsbär företrädesvis, men det doftar även hav, grönt och lite blommigt. Smaken får tungan att krulla sig. Nio gram syra per liter gör sig nämligen tillkänna. Alkoholen klockar in på 10 % och restsockret är obefintligt. Smaken är enkel men ganska tät. Tranbär, surkörsbär och rabarber dominerar men även ett drag av tagetes smyger sig in. Lite vitpeppar i den saltiga eftersmaken.

Är det gott då? Hälften som provar ger tummen upp medan den andra hälften ställer sig mer tveksam. Till fet fisk i olivolja vaknar dock vinet till liv, likaså till en fettsprängd salami, och det är onekligen en ganska kul upplevelse. Tilläggas bör att ingen blev blind.

I en allt mer likriktad vinvärld så är det ganska charmigt att stöta på välgjord Vinho de Cheiro, trots syran, trots enkelheten. Det blir aldrig något stort utav det. Men det är precis vad som gör det hela så förbaskat kul, alla behöver inte ge sig in i vinvärlden jagandes poäng och toppratings från välrenommerade vinskribenter. Ibland duger det gott och väl med att få en inblick i en regional tradition och varför saker och ting utvecklades åt ett specifikt håll. Som på exempelvis Azorerna.

Niklas Jörgensen

Precis som efternamnet antyder så har Niklas danskt påbrå. Efter avslutade studier i Lund arbetade han ett par år på anrika Kjær & Sommerfeldt i Köpenhamn innan flyttlasset gick till Stockholm där det bland annat spenderades några år på Vinkällaren Grappe. Niklas är den fortifierade rösten i cyberrymden och driver bland annat sidan Mad about Madeira.

Kommentera