Etna

Magiska, mystiska & farliga Etna

Etna, eller Mongibello som lokalbefolkningen föredrar, besitter en svårslagen attraktionskraft. Redan när du landar i Catania så är Etna det första du lägger märke till, dess majestätiska och nästan hotfulla vakande över landskapet. Och vart du än är mellan Catania och Taormina så lär du komma på dig själv att ständigt vända blicken mot Etna. Händer det något? Pyser det från vulkanen? Eller är det blott ännu ett magnifikt skådespel pågåendes där uppe, på över tretusen meters höjd.

Har du väl besökt Etna så infinner sig ett slags beroende. Du vill tillbaka. Samtidigt växer en förståelse fram, det vill säga varför en fjärdedel av Siciliens befolkning valt att bosätta sig så nära Europas mest aktiva vulkan. Mongibello inger respekt och även om man bor i storstaden Catania så blir man hela tiden påmind om att det är naturen som bestämmer, inte du. Utbrotten varje år är nämligen flera. Sicilianarna har, utöver ett närmast religiöst förhållande till sin vulkan, också lärt sig att dra nytta av densamma. Turism såklart, men beroende på vilken sida av vulkanen du befinner dig så odlas det också; hasselnötter och citrusträd trängs på sluttningarna, och på nordsidan av vulkanen så har vinbönderna hittat samspelet mellan vinranka och vulkanisk jord. Här stormtrivs nerello mascalese, Etnas alldeles egna pinot noir, Etnas alldeles egna nebbiolo.

Jag är tokkär i druvan och minns än idag mitt första möte med vinerna. Nerello mascalese har det mesta jag söker i ett vin. Naturligtvis är det samspelet mellan Etnas framförallt nordliga sluttningar och druvan som ger vinerna dess unika karaktär. Oftast i vingårdar på 700 till 1000 meters höjd. Att förklara stilen för en ännu oinvigd kan vara något knepigt men tänk transparenta viner med en närmast eterisk doft och samtidigt en något grovhuggen undervegetation, röda bär och fin blommighet. Ena stunden ett drag av pinot noir, nästa Piemontes nebbiolo. Smaken landar även den någonstans mellan de bägge druvorna, med favör för den senare. Druvan har nämligen förhållandevis stöddiga tanniner som lätt kan uppfattas som dominanta. Men precis som är fallet överallt i vinregioner så finns det massor av olika tolkningar och de bästa producenterna har lärt sig att hantera druvan. Vissa gör det genom att blanda upp nerello mascalese med dess alldeles egna sidekick, nerello cappuccio. Den senare har inte samma precision men erbjuder rondör vilket ibland kan behövas.

Byarna längs nordsidan är anspråkslösa och ytterst modesta. Det sjuder knappast av liv utan vill du ha aktivitet så är inte Randazzo, Passopisciaro eller Solicchiata ställena att hänga på. Men vill du se betagande vingårdar med inkluderat panoramaläge, och möta de som söker Etna-uttrycket i sina viner, då är du på rätt plats. Du finner dem alla här; sökarna, de som redan funnit sin identitet, de som gillar dyr ek, botti-snubbarna eller de som experimenterar med minimal intervention. Alla får plats och nordsidan är en underbar smältdegel. Hör du till golfutövarna så finner du dessutom en av de absolut vackraste banorna som torde existera.

Giuseppe Russo

Giuseppe driver familjefirman Girolamo Russo i Passopisciaro, på Etna.

En hastig visit i början av mars tog mig åter till Etna och ett besök hos den ganska underbara och ödmjuka Giuseppe Russo i Passopisciaro. Giuseppe driver familjefirman Girolamo Russo men hade väl egentligen inte tänkt sig bli vinmakare utan det var klassisk musik som hägrade i stora Catania. När farsan kilade vidare tog han beslutet att familjen skulle börja producera sitt eget vin, och inte sälja vidare druvorna till andra producenter. Han sökte sin stil, gör det än som han själv säger, men börjar sakta finna det han vill ha i sin Etna. Något som blev väldigt klart och tydligt med de fullständigt fenomenala fatproverna vi gick igenom av 2014. ”É buono” sa han flera gånger när vi provade, och närmast himlade med ögonen. Att det var en högst närvarande, emotionell och passionerad vinmakare framför mig var det inget snack om. Och ja, 2014 är verkligen buono på Etna. En årgång att längta efter där syrorna, strävheten och parfymen samspelar på det där perfekta sättet, utan att bli för varmt.

I övrigt; de roligaste nya upptäckterna från Etna var utan tvekan Davide Bentivegna’s Notti Stellate och även dennes egna experimentvin, Kaos. Generöst med procent men ack så välgjort. Även Ciro Biondi’s traditionella och sanslöst läckra 2012 Contrada San Nicolo är väl värd att lokalisera. Vill du själv förstå storheten i, och låta dig förföras av Etna, åk dit. Behöver du bästa tänkbara start hemifrån, beställ då en flaska av den sensuella 2010 Musmeci från Tenuta di Fessina (artikel nr 78458, 376 kr) och ge den en rejäl runda i karaffen innan du skänker. Kyl lätt, och njut ur dina Bourgogne-glas. É buono!

Startbild: Etna bjuder på det mest spektakulära kvällsskådespel man kan önska sig.

Tillägg: Passande nog så fick Etna ett utbrott dagen efter detta inlägg. Du kan se det här.

Svindyrt

Läste nyligen en recension av en restaurang där recensenten hakade upp sig på hutlösa priser på krogens viner. Diskussionen kring höga påslag på dryck är inget nytt, att på billiga viner multiplicera inköpspriset med fem tillhör vanligheterna och genom avtal med importörerna har restaurangen valt att servera billigt skräp när det vankas husets vin. Åter till krogrecensionen där man valt att inte ta hänsyn till vinernas kvalitet kontra prissättning, man konstaterade att allt på listan var ”svindyrt”. Att krogen erbjuder gästerna enastående upplevelser i generösa prislägen reflekterades det inte över. Orättvist kan tyckas men kanske handlar det om psykologi, hur vinerna presenteras och hur man väljer att kommunicera vin med sina gäster. 150 kronor för ett glas vin kan te sig hutlöst men gladeligen betalas 75 kronor för blaskig volymöl – var ligger skillnaden och vem bär ansvaret för att kvalitet valideras olika? För egen del dricker jag gott, min definition av kvalitet rymmer erfarenhet av och kunskap om viner. Gott landar denna vecka i 2005 Jordan ”Sophia Auction Reserve” (Cape Winemakers Guild) från Stellenbosch, 1995 50 & 50 från Avignonesi och Capannelle i Toscana och 2012 Kongsgaard Napa Valley Chardonnay. Svindyrt? Nja, kvalitet kontra pris anser jag rimligt och värdigt.

Ricardo Diogo, vinmakare & delägare av Vinhos Barbeito, visar upp det vin som blir det första att säljas med tinta negra angivet på etiketten.

Tinta negra; välkommen in i värmen

På sätt och vis är det ganska fascinerande. Det faktum hur en druva fullständigt kan dominera en regions odlingsareal men likväl inte får nämnas vid namn. Typ, vinvärldens hin onde. Än mer förunderligt blir det när druvan, som inte fick anges på etiketten fram tills för blott två månader sedan, sannolikt räddade ett av världens mest anrika viner från närmast utplåning. Ja, jag pratar om tinta negra, Madeiras grovjobbare och tidigare hjälte i det tysta som nu äntligen belönas för lång och trogen tjänst.

Jag är galen i Madeira. I vinet, människorna och öns makalösa naturscenerier. I min lilla värld så är det förstärkta vinet från atlantön den mest fulländade drycken. Egentligen defekt men på samma gång perfekt. I starten var jag sannolikt mest fascinerad av den ålder vinerna kunde uppvisa men med åren har detta sakta förskjutits mot andra parametrar. För varje resa till Madeira så har min förståelse för producenterna och deras situation ökat; ekonomiskt, geografiskt och politiskt. Och ja, bilden blir allt mer komplex. Fast jag har alltid förundrats över det kluvna förhållandet till tinta negra trots att druvan står för mer än 85% av den samlade vinodlingsarealen. Varför blev det så och vems fel är det egentligen?

Tinta negra har funnits på Madeira i mer än 200 år och trivs förträffligt. När de mer välkända druvsorterna såsom sercial, verdelho, boal, malvasia och terrantez tog mycket stryk, först när mjöldagg fann sin väg till ön och även när vinlusen dök upp under senare delan av 1800-talet, så lyckades tinta negra klamra sig kvar. Till och med när det var som mörkast, och odlarna planterade amerikanska hybrider för att de var så innerligt trötta på vinlusens härjande, så fanns tinta negra där och säkrade vitis viniferas bestånd på ön. När andelen av de mer erkända druvorna sjönk allt mer så upptäckte producenterna tinta negras kameleontförmåga, det vill säga dess efterapningsegenskap. Under stora delar av 1900-talet var det en hel del tinta negra i flaskan, även om en mer nobel druva var angiven på etiketten. Ja, åtminstone fram tills Portugal blev en del av dåtidens EG för trettio år sedan.

Förnekelsen om tinta negras betydelse för öns viner kombinerat med en rejäl dos skämsfaktor ackumulerade med åren. Det faktum att druvan inte fick nämnas på etiketten gjorde knappast det hela bättre, något som också bekräftas i vinlitteraturen som inte gav någon cred till druvan. De senaste tjugo åren har sett allt fler producenter ge druvan samma behandling som de mer kända. I och med att tinta negra funnits så pass länge på Madeira så finns det idag en hel del äldre stockar; lågavkastande med andra ord. Och som en producent nämnde för mig nyligen; du kommer inte undan på samma sätt med undermålig kvalitet av tinta negra som du gör med exempelvis en sercial. Alla vill ha del av de små mängderna av de klassiska sorterna, till och med om kvaliteten kan ifrågasättas. Till syvende och sist beror det på en omvärlds uppfattning om Madeira och vad som helt enkelt säljer på grund av ett druvnamn. Vi är alla delvis skydliga.

Madeira från Vinhos Barbeito

För en vän av Madeira, en fröjd att se tinta negra på etiketten

Madeira har en (1) produkt de är kända för. That’s it. Om de inte bevarar denna unika produkt, vårdar den ömt och säkerställer dess kvalitet och typicitet, så förlorar de en stor del av sin identitet. Madeira är inte rätt plats för vilda västern-vinmakande och nyskapande, så förändringar måste ske med största försiktighet, även om man kan ifrågasätta om inte kontrollinstitutet IVBAM (en politiskt tillsatt ledning) ibland varit lite väl konservativa. Men i februari i år togs ett för Madeira ruskigt viktigt beslut; tinta negra får nämnas på framsidans etikett. Den fula ankungen har äntligen börjat sin resa mot att bli en svan. Och först ut med att få en registrerad är Ricardo Diogo på Vinhos Barbeito, producenten som gjort mer för druvan än någon annan. Om kort släpps Barbeito’s 1996 Ribeiro Real, en tinta negra från några väldigt ansedda vingårdar på sydsidan av ön. Vinet? Lysande, fullkomligt lysande.

Välkommen in i värmen tinta negra!

Startbild: Ricardo Diogo är mäkta stolt över sin ’96 Ribeiro Real; det första vinet att snart släppas med tinta negra angivet på etiketten.

SM i sommellerie 2015

Svenska mästerskapen i sommellerie, som i år arrangeras i sammarbete med Gaggenau, är i full gång. Årets kandidater är: Janni Bernt, Gustav Cansund, Emma Ekbrand, Ulrika Ferlin, Sandra Gheysari, Pehr Granfalk, Frida Hansson, Lucas Jaktlund, Johan Nilsson, Maya Samuelsson, John Sterner och Anette Zellen-Söderström I skrivande stund pågår en kvalificeringsomgång där de 12 kandidaterna ska […]

DSC01268

Ankdammen. Den här jävla ankdammen.

Sverige är en liten, vinmässig ankdamm. Vi som jobbar i branschen behöver inte ens hymla om det. Naturligtvis förnekar vi det externt, till exempelvis privatpersoner eller till journalistiska institutioner som den samlade kvällspressen eller till tidningen Land, men internt vet alla hur det egentligen ligger till. Eller kanske snarare ligger med. Om vi börjar med […]

I väntans tider…

Nu har jag lämnat in de skriftliga delarna som krävs för WSETs Diploma Unit 1. Det jobbiga nu är att behöva vänta på resultaten, det brukar ta två till tre månader! För övrigt har den här terminen verkligen flugit förbi otroligt fort. Den 10:e juni har jag tillsammans med min Diplomaklass prov i Unit 3 […]

Dricka eller vilja veta

En diskussion som kom upp efter ett nyligt restaurangbesök är betydelsen av information som ingår i serviceprestationen. I sällskap med några goda vänner blev vi titt som tätt avbrutna av sommelierens monolog om jordmån, lagringstider och tillverkningsprocesser. Information nog så viktig om man vill lära sig allt om vinet och orsaken till dess karaktär, om […]

Ornellaia 1997 – som att komma hem till favoritskivan

Så står den framför mig. Legenden. Ett vin jag bara hört berättas om som det perfekta: Ornellaias estatevin från Italiens kanske bästa årgång någonsin – 1997. Dagens vinmakare Axel Heinz nämner numera 1997 som Ornellaias referensvin. Det är så här teamet på Ornellaia vill att deras vin ska uppträda. Men vad var det egentligen som gjorde […]

Trimbach logo

Se på basvinerna med nya ögon!

I mitt tidigare liv som inköpare av vin till en av Sveriges alla vinimportörer funderade jag sällan på vikten av vad vi unisont kan kalla ”basviner”. Betänk dock att mitt dåvarande fokus enkom var viner av bättre kvalitet, delvis Fine Wines, men framför allt schysta grejer från bra producenter. I mitt nya liv, som konsument, […]

JZJ Chips-Löjrom

Restaurangdebut á la Pop-Up

Hade nyligen förmånen att vara med om debuten av (ännu) en Pop-up restaurang i Stockholm; pojkbandsförkortad till JZJ. Namnet härleds i detta fall till J som i Jimmy Forsman (kändis i branschen, typ), Z som i Zvonko ”Svampen” Sokcic (bl.a. vinimportör) samt Janne Holopainen, till vardags kock på Rolfs Kök. De 20 gästerna serverades en […]

90 års jazzhistoria, vitalare än någonsin…

Jag hade förra helgen den fantastiska äran att vara på arbetsresa i New York då datumen dessutom klaffade med en konsert som skulle få de flesta jazzälskare att bli chartreusegröna av yttersta avund. Trumlegendaren Roy Haynes firade sin 90 årsdag på den självklara adressen Blue Note. För er som inte känner denna man kan vi […]

DSC01273

En ny era i Champagne

Champagne har de senaste 10+ åren transformerats enormt. Idag tillhör regionen en av vinvärldens mest dynamiska, tack vare den enorma uppsjö av mindre producenter som numera huserar här. Till er som fortfarande tycker att Moët et al känns spännande, så är min kortfattade kommentar följande; STACKARE… Med närmare 5000 olika producenter bjuder numera Champagne på mängder […]

Hembrygd – ett litet minne

Hemresan gick hyggligt och i takt med avstånd lagt mellan mig och Leon’s Country Store växte återigen saknaden inom mig. Det gick upp för mig hur otroligt välsignad jag är som får uppleva totala galenskaper som att sitta och dricka hembänt på en bar bland tärningsspelande medelålders damer, skitiga bönder, och biljardspelande rednecks en helt […]

Geranium

Ny mat och nya viner

Jag hade nyligen förmånen att besöka Geranium i Köpenhamn, behängd med drösvis av priser, 2 stjärnor i Guide Michelin och är, enligt Pellegrino, rankad som en av världens 50 bästa restauranger. Rasmus Kofoed, som kreerar dess innovativa mat, vackert presenterad likt konstverk, har både vunnit brons, silver och guld (2011) i Bocuse d’Or, så han är ingen duvunge […]

Januari är årets bästa månad

Januari smyger igång, första veckan betyder helgdagar och Sverige står stilla. Efter trettonhelgen har alla samlat kraft efter ledigheten och det fullkomligt sjuder av liv. Strax efter jul packar jag bilen och kör ner till Frankrike och Alperna, under 5 underbara veckor fokuserar jag på skidåkning och arbete. Få platser inger samma lugn, kombinationen av […]