Eller tre gånger Léoville som vi skulle uttrycka det på svenska. Jag råkade som av en slump finna dessa tre buteljer, alla från årgång 2000, hemma i min cave du jour. Vips fick jag den spontana idéen att bjuda in några vänner och njuta dessa till en smått dekadent lunch i de animaliska fetternas tecken. Sagt och gjort, efter några timmar i karaff så inleder vi med 2000 Léoville Las Cases, detta är förmodligen det mest uppskrivna av de tre som enligt mången förståsigpåare är en inofficiell premier cru. Emellertid är det också i mitt tycke det stramaste och mest inåtvända, ett vin som endast bjuder på en mycket liten del av sin fulla potential om det njuts innan 15 års ålder. Jag tyckte väl ändå att årgång 2000 torde vara förhållandevis drickbar och vinet bjöd på en elegant och grusig doft av cassis , mörka bär och cigarrlåda, smaken var som väntat ännu stram och återhållen, dock med en inneboende kraft, lager av bläckig frukt och en mycket lång, elegant finish, skulle ännu vinna på lagring.

Léoville-Barton har väl det sista decenniet varit det mest ojämna av de tre. Vinet lyckas vanligtvis briljera i de goda årgångarna men kan vara lite väl stramt, grönt och ogint i de svalare. Ser vi till skörd, reducerade uttag, sortering av druvor och allt annat som de bästa ägnar sig åt så toppar inte Léoville-Barton innelistan direkt, man gör ingenting, således en fantastisk terroir då man kan jobba på samma sätt som man gjorde för 30 år sedan! Med facit i hand så var nog detta dagens vin, den extra dimensonen av mognad, kvaliteten på tanninerna, en perfekt utveckling med en parfym av exklusiv tobaksbutik, crème de cassis och söt utvecklad frukt, lång och elegant finish, ett kärt återseende!

Léoville-Poyferré är det mest homogena av dessa tre viner om vi ser till det senaste decenniet. Då de förstnämnda två kan kallas aristokratiska, förnäma eller eleganta så är det endast Léoville Poyferré som kan kallas sexigt. Det modernaste av de tre som alltid bjuder på underbar mogen frukt och ett extra stuns av fluff och sexighet, dock med all elegans och klass vi förväntar oss av en deuxième cru classé. Jag formligen älskar detta vin och har faktiskt bälgat i mig ganska mycket sista tiden. Utsökt doft av fint läder, tobak, mörka körsbär, cassis och mineral, med elegant rostade toner. Smaken aningen rundare än de övriga två, men med samma kraft och längd. Ett praktexempel, men i dagens sammanhang så ger jag min röst till Léoville Barton som bara var så jädra gott och klassiskt på bästa sätt…

( I Livets Goda #73 kommer en närmare genomgång av de tre Léoville-slotten)

i väntan på solen, den riktiga våren och sommaren. Korken av, bourgognekupan fram.

Vin: Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre 2010.

Doft: Dovt, vibrerande, flinta, gröna äpplen.

Smak: Elegant, integrerade fat, några mandlar, mandelbiskvier och andra småkakor, liten rökig mineralton och mogna äpplen. Redan vidöppen, krämig och farligt drickbar.

Poäng: många.

Pris: 219 kr. Alldeles för lite, men berätta det inte för någon.

Fynd: Ja.

Importör: VinUnic.

Producent: La Chablisienne, ett kooperativ som startades redan 1923. Idag har man cirka 300 medlemmar, 1200 hektar och gör viner i alla stilar; från Petit Chablis till Grand Cru. Bäst av allt; det är bra. Väldigt bra.

Nu: drick.

/Sofia

Jag gillar ceasarsallad. Jag gillar inte rosévin lika mycket. Det dricks väldigt lite rosé i hemmet, men jag vill gärna prova, lära mig, upptäcka, smaka och sniffa och kanske hitta en rosé som passar just mig.

Så jag tänkte; jag gör min specialceasar och provar lite rosé till den. Vanligtvis dricker jag mer än gärna en skönt fatad chardonnay till ceasar (typ Kistler, Hamilton Russell, Ridge eller något annat maffigt och gott) men efter en småblöt och väldigt kul middag i lördags fanns det lite kul slattar kvar. En slatt kommer från Sicilien. Etna närmare bestämt. Ett av de mest spännande distrikten just nu. Rosén hälldes upp i passande nebbiolokupor. Jag sniffar, smuttar och gillar! Det är saftigt, som en rosé ska vara. Det är ändå seriöst och långlivat med fräsig syra, jordgubbar, lite rök, mineral och lagerblad. Klunk!

Kycklingklubbor åkte in i ungen, grön sparris frästes på i pannan, bacon knaperstektes, halloumi grillades på, romanticatomater halverades och lades på en bädd av romansallad. Lite dressing från Lallerstedt och en slatt till hälldes upp i glaset. Nu är det ta mig tusan vår!

Tenuta delle Terre Nere Rosato 2011 importeras av Ad Libitum och verkar tyvärr vara finito för tillfället. Men det kostar inget att höra av sig till importören. Årgång 2012 är kanske på väg in?

Tack till C för slatten.

/Sofia

400 viner förförra veckan, 400 viner förra veckan, och nu när arbetsveckan återigen har börjat efter att endast ha nöjesdruckit ett 15-tal olika viner i helgen, så väntar ytterligare cirka 400 viner på mig. Emellertid så har jag fått lite behövlig variation redan efter dagens första 80 viner – kadarka, kekfrankos, furmint, harslevelú, juhfark, irsay olivier för hela slanten. Allt är inte topp, mycket är bra, och en del viner är enastående. Framförallt så har vinerna särprägel och karaktär! En mild bris blåser över Pannonhalmas böljande vingårdar och jag belönar mig med ett iskallt glas furmint i den varma försommarsolen…

Undertecknad har just avverkat en hektisk vecka i London där Decanter world wine awards gått av stapeln. Jag hade som främsta genre Österrike men provade även Argentina och Bordeaux. Det finns självklart mycket positiv att säga om en stor del av dessa viner, emellertid så finns det en liten detalj som skrämmer mig. Sötma! Varför har allt blivit så sött? Till och med mitt älskade Österrike som jag alltid hållit som ett ”torrt” land, bortsett från de uppenbart söta vinerna, har klättrat avsevärt på söthetsskalan. Det var få vita viner som hade mindre än 6 grams restsötma och ännu färre som hade mindre än 3 gram. Detta är självklart inget unikt för Österrike, jag tror det helt ärligt finns få regioner bortsett från Bourgogne som konsekvent gör helt torra viner. Inget under att jag blir mer och mer förtjust i Manzanilla som verkligen är det torraste man kan dricka och som trots sina 15 procent alkohol inte blir tungt eller kladdigt utan tvärtom levererar den dos friskhet man behöver efter en hård dags arbete.

Bordeaux håller sig fortfarande torrt men Argentina var ingen rolig upplevelse! Ett fåtal fantastiska viner såklart men lägg till dessa en vidrig uppsjö av massiva, nyansbefriade, döda, syltiga och sirapsliknande hopkok designade för en smaklös coca-cola-generation! Medan marknaden krymper avsevärt för ”riktiga” söta viner som Port, Madeira, Sauternes och Tokaj så blir de torrare vinerna sötare och sötare. Ibland var det bättre förr….

Varför dricka cava och annat mousserande när det finns champagne? Den kommentaren ekar fram och tillbaka då och då. Men varför dricka dålig champagne, när det finns så bra cava? För det gör det. Milslängder från många av de stora champagnehusens (både svenska och franska, om man säger så) blask med omotiverat stor prislapp. Cavahuset Recaredo har också en relativt stor prislapp, men detta är värt varje peseta. Sitt säte har man i Sant Sadurni d’Anoia, där alla de andra cavaproducenterna ligger. Recaredo jobbar både ekologiskt och biodynamiskt och till skillnad från många andra, har man sina egna vingårdar och köper in sin egen frukt. Allt börjar ju i vingården, även om mycket går att finslipa i vineriet. Det behöver inte Recaredo. Det är bra från början till slut.

  Brut Nature 2007 har legat hela 64 (!) månader på sin jästfällning. Innehåll: 50 % macabeo, 38 % xarel-lo och 12 % parellada. Supertorrt, superfriskt, mineraligt och supersnyggt.

Brut de Brut 2004 har fått 91 månader på sin jästfällning och innehåller 67 % macabeo och 33 xarel-lo. Här finns mer av allt: djup, koncentration, citrus och gröna äpplen.

Reserva Particular 2003 präglas av den varma årgången, men klarar ändå att hålla sig både pigg och relativt nyvaken. Här finns en härlig rondör och lite varm, solmogen frukt.

TURó D’EN MOTA 2001 består av 100 % xarel-lo. Min favorit. Helt magisk med finfin mognad. Krämig och rik med smak av rostade nötter, nougat, kakor och mjölkchoklad. Wow.

Intens 2009 Rosat Brut Nature. Vad säger man? Coolaste rosébubblet någonsin? Intensivt och häftigt i en helt egen, kraftfull och fullmatad stil. Wow igen.

Importören som har den goda smaken att importera dessa magiska flaskor heter Invinitum AB.

Muchas gracias.

/Sofia

 Jag kommer aldrig att bli någon vinsamlare! Hur trist det än må låta. Jag reser kontinuerligt och stöter dagligen på färgrika människor i vår intressanta bransch. En av de vanligaste frågorna som jag gång på gång får besvara lyder are you a wine collector? No i´m not! Visst köper jag en hel del vin, och konsumerar betydligt mer än genomsnittet vill jag lova. Även om jag vågar tycka mig vara en hyggligt smart och duktigt vinprovare så finns det en hake. Hur mycket jag än vill säga att det handlar om passion och intresse så är det i det närmsta en omöjlighet att bygga upp en samling utan att innehava en plånbok av fetare snitt….

Avund är ingen dygd, dock så kan jag inte låta bli att känna en smula av det då jag äntrar källarna hos duktiga, smarta och skötsamma människor som staplar lådor av Krug, Salon, förnäma bourgogner, majestätiska bordeauxer, super-tuscans och en uppsjö av världens stora viner i sina tempererade och välinredda källare!

Bara för att man råkar vara duktig på vin så betyder det inte att pengarna dräller in vill jag lova. Jag är en vanlig sommelier med en vanlig inkomst. En duktig fotbollskommentator drar knappast in lika mycket deg som Zlatan. Och en museiintendent göt knappast en bråkdel av vad konstsamlaren själv har dragit in under åren. Jag är trots allt nöjd med att jobba i branschen och ges tillfällen att prova det mesta av det bästa, men, någon samlare kommer jag aldrig att bli!

Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på hur det var förr. Och nej, det var inte bättre då, kanske vissa saker men inte särskilt mycket. Som krögare, skribent och föreläsare får jag det bästa av allt – inspiration, utveckling och socialt umgänge.

Som krögare försöker jag anpassa mig och inte bli mossig i mina idéer, jag jobbar med kollegor som är 25 år yngre och det kräver att jag ”hänger med”. Men jag kan inte låta bli att reflektera och fundera kring saker som exempelvis erfarenhet. För 14 år sedan tog jag min sommelierexamen med 6 års erfarenhet som servitör och hovmästare i bagaget.

För mig ett måste för att kunna utföra det hantverk som sommlierarbetet innebär i en matsal. Utvecklingen inom sommelierutbildningar har varit total de senaste 10 åren, något som bidrar till en markant kvalitetshöjning inom vår bransch. Och som gör att jag numera arbetar med betydligt mer kompetens bland mina kollegor. Men det har också bidragit med viss naivitet, sommelierutbildad betyder inte per automatik fullfjädrat genomfört matsalsarbete, istället är sommellerie en del av matsalsrollen.

Tid blir därför en viktig aspekt, att som nykläckt sommelier våga skaffa sig erfarenhet från matsalsgolvet. Att hitta en identitet i matsalen som gör att gästen känner sig trygg, inte bara i kunskapen utan även i sättet att agera och hantera situationer. Det finns få saker jag njuter lika mycket av som förmågan att bli omhändertagen på ett sätt som upplevs individuellt och som ger mig energi, upplevelse och bra eftersmak.

Det är inne att vara påve, i alla fall i vinform. Hellre det. Godare, snyggare och mer balanserad. En av de riktigt goda påvarna heter Ogier, med förnamnet Châteauneuf-du-Pape. Firman startades 1859 och producerar idag rosé, vitt vin och rött från de olika närliggande appellationerna. Flera av vinerna har precis anlänt till Sverige och finns nu i det eminenta beställningssortimentet. Var annars?

Ett underbart vardagstjut är Collines de Rocalinand Beaumes de Venise 2010, med sin saftiga och härliga stil. Nyplockade röda bär, mineralstänk, ceder och färska örter. Gott!

Några strån vassare är Gigondas Duc de Mayreuil 2011 med snygg struktur, fin täthet och strama tanniner, färska jordgubbar och en hel örtträdgård.

På toppen ligger såklart påven själv, från finfina årgången 2010. Clos de l’Oratoire des Papes består av 80 % god grenache, 8 % pepprig syrah, 7 % tät mourvédre och 5 % tålig cinsault. Här har vi elegans, kraft, komplexitet, längd och typ lite till. Mörka skogsbär samsas med lavendel, rosmarin och choklad. Fina silkiga tanniner umgås med mineraler och ebbar ut i en lång lång eftersmak.

Man gör också en vit påve, Clos de l’Oratoire des Papes Blanc gjord på 30 % clairette, 30 % rousanne, 30 % grenache blanc och 10 % bourboulenc. Urläcker, packad med mineraler, vita blommor, litchie, rosor och vit persika. Finns inte i Sverige, än. Men tjatar vi tillräckligt så kanske…

Är du riktigt vinnördig? Ja, självfallet. Har du vägarna förbi Ogier, missa inte deras intressanta specialprovning av viner från olika terrior. Riktigt spännande och lärorikt! Och vinerna? Trés magnifique!

Importör är Spendrups.

/Sofia

PS: Missa inte bloggen Notines. Här finns allt du velat veta om Rhône, men inte vågat fråga…

Aouch! Det har varit två hektiska veckor – 350 provade viner i Bordeaux förra veckan, ungefär lika många i Tyskland denna vecka, plus allt annat där emellan med inställda flyg, förseningar och allmänt trassel.

Emellertid nu då veckan är avslutad och så tyckte jag det var dags att unna mig någonting efter en väl avklarad session. Om ni nu i edert stilla sinne undrar vad jag frestades mest av om jag fick välja emellan alternativen gå hem och tillaga morotsbiff och dricka mineralvatten, gå hem och läsa vad Lars Ohly skriver på Twitter eller det att ta med de slattarna som stod sig bäst i blindprovningen, beställa bord på vårt stamlokus Bistecca och dra in en saftig 300 grams tournedos med pepparsås till kvarstående viner, så skall jag tillstå att ni har helt rätt om ni gissar på det sista alternativet!

Det var en smärre överraskning att se att Guigal hade skickat sina topplägen till denna provning, topproducenter brukar inte ha ett sådant behov av att provas blint då de ständigt erhåller högre poäng då de provas öppet. Emellertid så var det ingen större överraskning att se att de bästa vinerna inte var något mindre än triologin av La Landonne, La Mouline och La Turque från 2009. Kändes smått dekadent att smaska i sig sin pepparstek och okynnesdricka dessa rara droppar. Fast jag har sagt det förr och ids upprepa mig – jag är i branschen för att jag älskar vin, inget annat!

Vinerna då? La Turque är sensationellt då man provar det på egen hand, men känns som det mest neutrala och minst utvecklade av de tre idag. La Mouline är i vanlig ordning förföriskt, inbjudande, lent, saftigt och sexigt på gränsen till slampigt. Och La Landonne, på ett sätt det mest knutna med en massiv, mörk struktur, men herre min skapare vilken majestätisk struktur! Vilken längd, vilken munfyllnad, kommer att bli något mycket stort!

Nosh & Chow, Berns nya satsning på Norrlandsgatan med stans häftigaste toalett. Den är inte överskattad. Den får en att vilja springa på toaletten, både en, två  och tre gånger. Inredning på N&C är dösnygg. Man vill bara hem och göra om, bygga om och riva ut allt och göra ett eget mininosh. Det är dock billigare att gå till N&C. Priserna är förvisso inte stans lägsta, men heller inte stans högsta. Jag slår till med ett prisvärt!

Vi är på plats med några vänner för att fira (tack för finmiddan!) och alla inleder med en grym drink på ljus rom, ingefära, lime och mynta. En perfekt start. En stor drinklista är på gång, idag har man bara några klassiker listade på menyn. Vi fortsätter på samma spår och beställer likadana förrätter; lättgrillad oxfilé med rödbetor och apelsinsallad. Ett väldigt gott val, från den nordafrikanska delen av menyn. Maten är uppbyggd kring fyra länder och växlar några gånger om året.

Inför varmrätten reste vi dock till några andra delar. Alla utom jag, som stannande kvar i Nordafrika och åt tagine på tupp, kikärtor, aprikoser och mandel. Jag är inne i en kryddstark period, gillar allt med hetta, sting och smak. Rätten mättade alla mina sinnen. Den var precis så kryddig och smakrik som jag ville ha den. Resten av sällskapet åt grillad lammflankstek med kryddig lammbuljong, flatbread och yoghurt och grillad entrecôte med rendangsmör, gröna bönor
och friterade kokosrisbollar, som också får båda tummarna upp.

Dryck då? Vin såklart! Här är man inte lika prisvärda. Tyvärr. Som så många andra krogar i storstan. Vinlistan är relativt liten, men har ändå mycket bra viner från många delar av världen. En hel del finns på glas. Men det är dyrt. Påslag från h-vete. Jag förstår inte det där. Många konsumenter och krogbesökare idag, har bra koll på vad vinerna kostar på bolaget. Även vad de kostar i beställningssortimentet. Visst, drycken är väl den stora inkomstkällan men påslag på 500-600 kronor för ett vin som kostar under runt 150 kr på monopolet känns inte speciellt fräscht. Sänk priserna, så lovar jag att vi både kommer dricka och äta mer!

Skål!

/Sofia

Jag har alltid varit en man av enklare snitt. Trots att jag emellanåt kan finna det stimulerande att upptäcka nya spännande vita italienare till infusionen på frigående morötter och rök på ingefära, så trivs jag bäst med ett visst mått av trygghet efter en hård dags arbete. Efter att ha provat 300+ prover av Bordeaux 2012 i veckan så blev det en välbehövlig supé på mitt stamlokus La Tupina. I vanlig ordning så äter jag min älskade pulla med världens godaste pommes frites efter att ha inlett med macaronades med foie gras, grädde, tryffel, karljohansvamp och fläsktärningar (light style funkar inte då käften svider och är blå efter ett seriöst provningsmaraton). Till måltiden så njöt vi en vertikal av Défi de Fontenil som är toppcuvéen från Château Fontenil i Fronsac, denna består av 100% merlot från de äldsta stockarna som får en lyxig jäsning och uppfostran i nya fat.

2000 uppvisade en fantastisk arom av svart tryffel, rök och mörka söta bär, smaken var relativt klassisk och mörkfruktig fast med aningen mer stuns och rondör med en stor längd, fin komplexitet och harmoni och utsökt exempel på att även mer moderna blockbusters antar en mer klassisk skepnad med lagring.

2001 är ett aningen större vin än 2000, i afton föredrog jag förvisso det förstnämnda till kycklingen men 2001 har en utsökt parfym med aningen mer frukt, konfekt, rök, tryffel och fina kryddor, smaken är aningen mer avrundad och köttig än 2000, superb täthet och mycket stor längd.

2005 kommer att bli ett strålande vin men idag är det ännu aningen tight med en massiv tanninstruktur, dock med utsökt täthet frukt och längd.

2009 betydligt mer tillgängligt än 2005 idag trots vinets densitet och kraft, runt och polerat med fint integrerade fat, mörk bläckig frukt, fina kryddor och en massiv, lång eftersmak.

2010 aningen mer knuten än 2009 men ändå klassisk med perfekt integrerade fat, läckra mörka körsbär, cassis, rök och mineral, bra täthet och fint gryniga tanniner med en mycket lång ren finish.

Plats: Café Gourmand Bordeaux

Uppdrag : att förbereda sig för en veckas hårt arbete och frenetiskt provande av på tok för unga viner

Strategi: att smaska i sig denna double bacon & cheeseburger som tillhör en av de bättre jag någonsin inmundigat! Denne står sig mycket väl i konkurrensen, även jämfört med Burger & Beer joint i Miami som hittills varit ett av de bättre etablissemangen jag provat.  En fördel i Bordeaux är att vill man ha blodig så får man blodig! Ber man om en blodig burgare hemma i Svedala så är den lätt rosa på sin höjd. Lägg till detta en perfekt mogen butelj 2005 Rollan de By som ännu bjuder på mängder av frukt men som doftmässigt har blivit lite mer utvecklad, nyanserad och väldigt klassisk – perfekt drickbarhet idag, ett burgarvin med stil!