Vin: Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre 2010.

Doft: Dovt, vibrerande, flinta, gröna äpplen.

Smak: Elegant, integrerade fat, några mandlar, mandelbiskvier och andra småkakor, liten rökig mineralton och mogna äpplen. Redan vidöppen, krämig och farligt drickbar.

Poäng: många.

Pris: 219 kr. Alldeles för lite, men berätta det inte för någon.

Fynd: Ja.

Importör: VinUnic.

Producent: La Chablisienne, ett kooperativ som startades redan 1923. Idag har man cirka 300 medlemmar, 1200 hektar och gör viner i alla stilar; från Petit Chablis till Grand Cru. Bäst av allt; det är bra. Väldigt bra.

Nu: drick.

/Sofia

Så jag tänkte; jag gör min specialceasar och provar lite rosé till den. Vanligtvis dricker jag mer än gärna en skönt fatad chardonnay till ceasar (typ Kistler, Hamilton Russell, Ridge eller något annat maffigt och gott) men efter en småblöt och väldigt kul middag i lördags fanns det lite kul slattar kvar. En slatt kommer från Sicilien. Etna närmare bestämt. Ett av de mest spännande distrikten just nu. Rosén hälldes upp i passande nebbiolokupor. Jag sniffar, smuttar och gillar! Det är saftigt, som en rosé ska vara. Det är ändå seriöst och långlivat med fräsig syra, jordgubbar, lite rök, mineral och lagerblad. Klunk!

Kycklingklubbor åkte in i ungen, grön sparris frästes på i pannan, bacon knaperstektes, halloumi grillades på, romanticatomater halverades och lades på en bädd av romansallad. Lite dressing från Lallerstedt och en slatt till hälldes upp i glaset. Nu är det ta mig tusan vår!

Tenuta delle Terre Nere Rosato 2011 importeras av Ad Libitum och verkar tyvärr vara finito för tillfället. Men det kostar inget att höra av sig till importören. Årgång 2012 är kanske på väg in?

Tack till C för slatten.

/Sofia

Med nyfikenhet och total fokus tog Arvid del av andras kunskap och genom universitetsrutin sållade det han önskade bli bäst på. Och jag kan inte låta bli att imponeras, i sitt resonemang om restaurangupplevelse ligger hårt arbete och därtill insikt om helhet, Arvid har på kort tid lyckas med det som tar lång tid för andra. Nämligen att förstå dimensionen av restaurangarbete, komplexiteten i att leverera och ihärdigheten för att nå fulländning i sin matsalsprestation. Jag kan inte annat än att lyfta hatten för Arvid Rosengren, en fenomenal kollega som lyckas både på restaurang- och tävlingsscenen. 

Bordeaux håller sig fortfarande torrt men Argentina var ingen rolig upplevelse! Ett fåtal fantastiska viner såklart men lägg till dessa en vidrig uppsjö av massiva, nyansbefriade, döda, syltiga och sirapsliknande hopkok designade för en smaklös coca-cola-generation! Medan marknaden krymper avsevärt för ”riktiga” söta viner som Port, Madeira, Sauternes och Tokaj så blir de torrare vinerna sötare och sötare. Ibland var det bättre förr….

För några år sedan ropade Johan in en Deutz Rosé 1961 på en dansk auktion. När han hämtade upp flaskan visade det sig vara en vackert orange Blanc de Blancs! Efter kontakt med Richard Juhlin och Jean-Marc Lallier-Deutz stod det klart att flaskan var unik. Ingen av dem hade provat en äldre BdB än 1973 från huset. Det blev startskottet på en intensiv jakt på oprovade årgångar. En stående sökning bland 39,000 vinhandlare världen över och bland de större auktionshusen gav sakta, sakta resultat. Till slut hade Johan utöver 1961 letat fram 1962, 1964, 1966 och 1970. Kompletterat med lite yngre årgångar från 70-, 80-, och 90-talen samt några sköna vinotheque-flaskor från Deutz källare blev det en provning närmast omöjlig att få uppleva igen…

Champagne Deutz djupa källare blev som så många andras plundrade under tyska ockupationen och dessa äldre årgångar finns alltså inte längre lagrade hos huset. Provningen blev således den enda i sitt slag, och följaktligen hade alltså inte ens Jean-Marc själv provat en del av de rara dropparna.  Provningen var helt fantastisk!!

Årgångarna som provades var: 1961, 1962, 1964, 1966, 1970, 1976, 1985, 1995, 1996, 2007.
Den sista flaskan var en, läckande, Non-Vintage Deutz Blanc de Blancs sannolikt från 50-talet eller äldre

En kuriositet som framkom då vi provat de äldsta vinerna var att 1966 var Jean-Marcs pappas första årgång. 1961, 1962 och 1964 var alltså gjorda av hans farfar. Till saken hör att farfar ville göra Deutz BdB lite mer unik och exklusiv, och buteljera på genomskinlig flaska. Då vinerna redan var buteljerade på grön flaska, ombuteljerades de. Detta är en av förklaringarna, förutom hantering och naturligtvis hög ålder, till att 1961, 1962 och 1964 var mörkare i färgen, och inte så vitala som 1966. Årgång 1961, den första årgången av detta underbara vin, var tyvärr defekt och kunde inte bedömas. 1962:an var dock i rätt bra form och högintressant då den valt en mognadsväg åt mintchoklad, väldigt behaglig om än lite väl dominant.

1966 var å andra sidan en magisk upplevelse. Oerhört vital syra, typisk för årgången, karamelliserat socker, honung, nötter, apelsin och vanilj… enorm längd…perfektion! Himmelska höjder! Håret reste sig på armarna, och ett brett leende som sedan vägrade försvinna spred sig i ansiktet. Damen som satt rakt över mig började gråta. Richard Juhlin satt snett över mig, även han med ett leende. Han har gett vinet 98 poäng.

Efter ett sådant vin kan man dö lycklig.

  Brut Nature 2007 har legat hela 64 (!) månader på sin jästfällning. Innehåll: 50 % macabeo, 38 % xarel-lo och 12 % parellada. Supertorrt, superfriskt, mineraligt och supersnyggt.

Brut de Brut 2004 har fått 91 månader på sin jästfällning och innehåller 67 % macabeo och 33 xarel-lo. Här finns mer av allt: djup, koncentration, citrus och gröna äpplen.

Reserva Particular 2003 präglas av den varma årgången, men klarar ändå att hålla sig både pigg och relativt nyvaken. Här finns en härlig rondör och lite varm, solmogen frukt.

TURó D’EN MOTA 2001 består av 100 % xarel-lo. Min favorit. Helt magisk med finfin mognad. Krämig och rik med smak av rostade nötter, nougat, kakor och mjölkchoklad. Wow.

Intens 2009 Rosat Brut Nature. Vad säger man? Coolaste rosébubblet någonsin? Intensivt och häftigt i en helt egen, kraftfull och fullmatad stil. Wow igen.

Importören som har den goda smaken att importera dessa magiska flaskor heter Invinitum AB.

Muchas gracias.

/Sofia

Avund är ingen dygd, dock så kan jag inte låta bli att känna en smula av det då jag äntrar källarna hos duktiga, smarta och skötsamma människor som staplar lådor av Krug, Salon, förnäma bourgogner, majestätiska bordeauxer, super-tuscans och en uppsjö av världens stora viner i sina tempererade och välinredda källare!

Bara för att man råkar vara duktig på vin så betyder det inte att pengarna dräller in vill jag lova. Jag är en vanlig sommelier med en vanlig inkomst. En duktig fotbollskommentator drar knappast in lika mycket deg som Zlatan. Och en museiintendent göt knappast en bråkdel av vad konstsamlaren själv har dragit in under åren. Jag är trots allt nöjd med att jobba i branschen och ges tillfällen att prova det mesta av det bästa, men, någon samlare kommer jag aldrig att bli!

Sedan kan vi ju undra vad det ordspråket egentligen betyder för gemene man.
Jag själv skulle använda det till någon som inte ser möjligheten utan omöjligheten.
Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Ja, hur man tolkar den beror ju på, men har du alltid en massa bra vin att fylla i ett glas så kommer ju alltid glaset kunna vara halvfullt, vilket är positivt. Som jag ser det.
Så, när det kommer till mina favoritvinupplevelser 2012, såg jag skogen?
Absolut!
Var mitt glas halvfullt?
Definitivt!
Var det ett bra vinår?
Ja, det var det.
Jag begär ingenting, men jag vill ha allt.
Och det fick jag för det mesta.
Våra kära vinmakare och vinproducenter fortsatte att göda oss vinförlorade själar med underbara och stora viner.
Och vi pratar då naturligtvis inte de där vinerna under 100-kronorsklassen som många av våra kära vinskribenter envisas med att höja till skyarna och som så många importörer verkar ha förlorat sig själva i.
Vi pratar då heller inte druvjuice i tetraförpackningar eller plastpåsar.
Och vi pratar då inte om det här intressanta faktumet att viner över hundra kronor klassas som dyra, när det i själva verket är urbilligt med tanke på omständigheter, hur tidskrävande och annat runt ”producerandet” av denna dryck är.
Vem bestämmer, och har bestämt att 100 kronor för ett vin är dyrt?
Det är ett förlegat tänk som borde fått åka till skroten för länge sedan.
Antingen så finner vi en väg eller så gör vi en väg ur denna situation en gång för alla genom att prata om kvaliteter i ett vin.
Förklara för folk att kvalitet är bättre än kvantitet. Sluta räkna vin i liter.
Förklara att det ibland måste få kosta lite mer om den riktigt stora vinupplevelsen ska komma till.
Jag är medveten om att jag inte ses särskilt folklig här, eller ”importörsvänlig”.
Kan billiga viner bana väg för en importör så att denne kan jobba med kvalitetsviner, då kan jag försvara tänket.
Men för att bli ”folkets hjälte” ska du hylla billiga ”mängdviner” som kallas för prisvärda för att alla ska slippa säga att det inte är särskilt gott. Då får jag även mycket kramar av importörer. Men jag ljuger för folket. Bara att välja.
Jag får fortfarande alldeles för ofta på provningar höra motkommentarer om ett billigt vin jag inte tycker om som ”jamen, titta, det kostar ju bara 65 kronor”.
Återigen, och jag stångar pannan blodig om och om igen här för min åsikt att ”ett vin som är billigt blir inte bra för att det är billigt.”
Smakar ett vin inte bra spelar det ingen roll om jag får betalt för att ”komma över vinet”.
Dåligt är dåligt, oavsett pris.
Dyrt som billigt. Så, bort med begreppet prisvärt.
Men kanske ska man sluta att dela upp allt i ”goda eller dåliga”.
Vin är ju antingen charmerande eller tråkigt.
Precis som människor.

Vidare har jag en önskan om att den här årgångsfixeringen som råder bland de flesta lugnar ner sig.
Visst finns det bättre år, och visst finns det sämre år, men årgångsvariationer, är underbart, så länge vinet är bra är alla årgångar värda att botanisera i.
Och numera är det ju underbart att höra att vinmakarna inte längre anser att ett ”dåligt” år är förlorat. De säger numera:
”Ingenting är omöjligt, bara mer eller mindre besvärligt.”
Och det här med att vin måste ha ett minst antal år på nacken för att ens kunna njutas av, ja, kom igen.
Att vissa, framför allt äldre vinskribenter, inte kan njuta av att ett vin har tanniner och spänst och enbart kan njutas bäst utan något som helst motstånd och begynnande torkad russinfrukt och högljutt ska övertyga alla om detta, är inget annat än patetiskt.
Vi kan njuta av viner med ålder och viner med ungdomlig spänst hand i hand. Inget tar ut det andra.
Jag vill i varje fall inte vara utan någondera av båda kategorierna. Ibland ålder, ibland ungt, humör och tillfälle avgör. Men för mig är det med vin som med oss människor ungefär:
Alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal.
Med det menar jag att jag vill ha levande frukt i mitt vin.
Gammalt som ungt.
Inför detta år önskar jag också att fixeringen kring alkoholstyrka, syra och sockerhalt sansar sig.
De som fastnat i det här tekniska raljerandet kan väl fokusera på helheten, elegans och balans, det är det som är det viktigaste. Eller är det bara ja´?

Så, att allt ovanstående ska bli sanning är min önskan. Plus mycket annat som jag får fördela ut på den här platsen i tidningen under året.
Men alla sannolikheter är 50 procent. Antingen så händer det, eller så händer det inte.
Till sist, kom ihåg:
Alkohol tar bort hämningarna – som den rädda lilla musen som blev full och skakade sina morrhår och skrek: Hit med kattjäveln nu!

Som krögare försöker jag anpassa mig och inte bli mossig i mina idéer, jag jobbar med kollegor som är 25 år yngre och det kräver att jag ”hänger med”. Men jag kan inte låta bli att reflektera och fundera kring saker som exempelvis erfarenhet. För 14 år sedan tog jag min sommelierexamen med 6 års erfarenhet som servitör och hovmästare i bagaget.

För mig ett måste för att kunna utföra det hantverk som sommlierarbetet innebär i en matsal. Utvecklingen inom sommelierutbildningar har varit total de senaste 10 åren, något som bidrar till en markant kvalitetshöjning inom vår bransch. Och som gör att jag numera arbetar med betydligt mer kompetens bland mina kollegor. Men det har också bidragit med viss naivitet, sommelierutbildad betyder inte per automatik fullfjädrat genomfört matsalsarbete, istället är sommellerie en del av matsalsrollen.

Tid blir därför en viktig aspekt, att som nykläckt sommelier våga skaffa sig erfarenhet från matsalsgolvet. Att hitta en identitet i matsalen som gör att gästen känner sig trygg, inte bara i kunskapen utan även i sättet att agera och hantera situationer. Det finns få saker jag njuter lika mycket av som förmågan att bli omhändertagen på ett sätt som upplevs individuellt och som ger mig energi, upplevelse och bra eftersmak.

Ett underbart vardagstjut är Collines de Rocalinand Beaumes de Venise 2010, med sin saftiga och härliga stil. Nyplockade röda bär, mineralstänk, ceder och färska örter. Gott!

Några strån vassare är Gigondas Duc de Mayreuil 2011 med snygg struktur, fin täthet och strama tanniner, färska jordgubbar och en hel örtträdgård.

På toppen ligger såklart påven själv, från finfina årgången 2010. Clos de l’Oratoire des Papes består av 80 % god grenache, 8 % pepprig syrah, 7 % tät mourvédre och 5 % tålig cinsault. Här har vi elegans, kraft, komplexitet, längd och typ lite till. Mörka skogsbär samsas med lavendel, rosmarin och choklad. Fina silkiga tanniner umgås med mineraler och ebbar ut i en lång lång eftersmak.

Man gör också en vit påve, Clos de l’Oratoire des Papes Blanc gjord på 30 % clairette, 30 % rousanne, 30 % grenache blanc och 10 % bourboulenc. Urläcker, packad med mineraler, vita blommor, litchie, rosor och vit persika. Finns inte i Sverige, än. Men tjatar vi tillräckligt så kanske…

Är du riktigt vinnördig? Ja, självfallet. Har du vägarna förbi Ogier, missa inte deras intressanta specialprovning av viner från olika terrior. Riktigt spännande och lärorikt! Och vinerna? Trés magnifique!

Importör är Spendrups.

/Sofia

PS: Missa inte bloggen Notines. Här finns allt du velat veta om Rhône, men inte vågat fråga…

Emellertid nu då veckan är avslutad och så tyckte jag det var dags att unna mig någonting efter en väl avklarad session. Om ni nu i edert stilla sinne undrar vad jag frestades mest av om jag fick välja emellan alternativen gå hem och tillaga morotsbiff och dricka mineralvatten, gå hem och läsa vad Lars Ohly skriver på Twitter eller det att ta med de slattarna som stod sig bäst i blindprovningen, beställa bord på vårt stamlokus Bistecca och dra in en saftig 300 grams tournedos med pepparsås till kvarstående viner, så skall jag tillstå att ni har helt rätt om ni gissar på det sista alternativet!

Det var en smärre överraskning att se att Guigal hade skickat sina topplägen till denna provning, topproducenter brukar inte ha ett sådant behov av att provas blint då de ständigt erhåller högre poäng då de provas öppet. Emellertid så var det ingen större överraskning att se att de bästa vinerna inte var något mindre än triologin av La Landonne, La Mouline och La Turque från 2009. Kändes smått dekadent att smaska i sig sin pepparstek och okynnesdricka dessa rara droppar. Fast jag har sagt det förr och ids upprepa mig – jag är i branschen för att jag älskar vin, inget annat!

Vinerna då? La Turque är sensationellt då man provar det på egen hand, men känns som det mest neutrala och minst utvecklade av de tre idag. La Mouline är i vanlig ordning förföriskt, inbjudande, lent, saftigt och sexigt på gränsen till slampigt. Och La Landonne, på ett sätt det mest knutna med en massiv, mörk struktur, men herre min skapare vilken majestätisk struktur! Vilken längd, vilken munfyllnad, kommer att bli något mycket stort!

Vi är på plats med några vänner för att fira (tack för finmiddan!) och alla inleder med en grym drink på ljus rom, ingefära, lime och mynta. En perfekt start. En stor drinklista är på gång, idag har man bara några klassiker listade på menyn. Vi fortsätter på samma spår och beställer likadana förrätter; lättgrillad oxfilé med rödbetor och apelsinsallad. Ett väldigt gott val, från den nordafrikanska delen av menyn. Maten är uppbyggd kring fyra länder och växlar några gånger om året.

Inför varmrätten reste vi dock till några andra delar. Alla utom jag, som stannande kvar i Nordafrika och åt tagine på tupp, kikärtor, aprikoser och mandel. Jag är inne i en kryddstark period, gillar allt med hetta, sting och smak. Rätten mättade alla mina sinnen. Den var precis så kryddig och smakrik som jag ville ha den. Resten av sällskapet åt grillad lammflankstek med kryddig lammbuljong, flatbread och yoghurt och grillad entrecôte med rendangsmör, gröna bönor
och friterade kokosrisbollar, som också får båda tummarna upp.

Dryck då? Vin såklart! Här är man inte lika prisvärda. Tyvärr. Som så många andra krogar i storstan. Vinlistan är relativt liten, men har ändå mycket bra viner från många delar av världen. En hel del finns på glas. Men det är dyrt. Påslag från h-vete. Jag förstår inte det där. Många konsumenter och krogbesökare idag, har bra koll på vad vinerna kostar på bolaget. Även vad de kostar i beställningssortimentet. Visst, drycken är väl den stora inkomstkällan men påslag på 500-600 kronor för ett vin som kostar under runt 150 kr på monopolet känns inte speciellt fräscht. Sänk priserna, så lovar jag att vi både kommer dricka och äta mer!

Skål!

/Sofia

2000 uppvisade en fantastisk arom av svart tryffel, rök och mörka söta bär, smaken var relativt klassisk och mörkfruktig fast med aningen mer stuns och rondör med en stor längd, fin komplexitet och harmoni och utsökt exempel på att även mer moderna blockbusters antar en mer klassisk skepnad med lagring.

2001 är ett aningen större vin än 2000, i afton föredrog jag förvisso det förstnämnda till kycklingen men 2001 har en utsökt parfym med aningen mer frukt, konfekt, rök, tryffel och fina kryddor, smaken är aningen mer avrundad och köttig än 2000, superb täthet och mycket stor längd.

2005 kommer att bli ett strålande vin men idag är det ännu aningen tight med en massiv tanninstruktur, dock med utsökt täthet frukt och längd.

2009 betydligt mer tillgängligt än 2005 idag trots vinets densitet och kraft, runt och polerat med fint integrerade fat, mörk bläckig frukt, fina kryddor och en massiv, lång eftersmak.

2010 aningen mer knuten än 2009 men ändå klassisk med perfekt integrerade fat, läckra mörka körsbär, cassis, rök och mineral, bra täthet och fint gryniga tanniner med en mycket lång ren finish.

Kommer samtidigt att tänka på ölet Aphrodisiaque från Brasserie Dieu du Soleil som skulle lanserats för någon månad sedan. Ölet dök aldrig upp på journalistprovningen. ”Märkningskontrollen på värt kära monopol godkände inte etiketten med namnet och den sensuella bilden”, säger Mattias Grane på Wicked Wine som importerar Dieu du Ciels öl när jag frågar.

I höstas stoppades Bollingers Bondchampagne på grund av vapen på etiketten, i våras fick 2010 Nebbiolo d’Alba Ochetti från Renato Ratti avväpnas inför lanseringen på Systembolaget. Istället för att hålla i ett gevär får den tecknade Albaförsvararen på etiketten hålla en vandringsstav på den svenska marknaden. Samtidigt finns vapen på romflaskor, bomber på vinflaskor och halvnakna män lite här och där. Diskuterade detta med Magnus Ericsson, dryckesskribent på Helsingborgs Dagblad, när jag träffade honom senast. Läs gärna hans artikel här: http://hd.se/mat/uppkorkat/2013/04/09/for-vagat-for-monopolet-var-gar-gransen/

Spekulationer i all ära. Jag vill ha fakta: Vart dras gränsen? Vem gör det? Jag kontaktade Systembolaget och fick svar. Kanske för långt för ett blogginlägg, men intressant, så jag publicerar det i sin helhet här:

”Riktlinjerna för premisserna som alkohol säljs utifrån, kommer i Sverige i från alkohollagen och Konsumentverket. Konsumentverket stadgar i sina Allmänna råd för marknadsföring av alkoholdrycker (KOVFS 2009:6), att all marknadsföring av alkohol i Sverige ska ”kännetecknas av särkskild måttfullhet”. Detta innebär med Konsumentverkets ord, att marknadsföring av alkohol inte ska anknyta till situationer ”där det enligt vedertagen uppfattning inte bör förekomma alkoholkonsumtion, t ex vid arbete, trafik eller sport”. Marknadsföringen får heller inte ge intryck av att alkoholkonsumtion ökar ”social eller sexuell framgång”, eller ”löser problem som ensamhet eller tristess”. Man får inte heller skildra barn eller unga under 25 år i marknadsföringen.

Det är dessa riktlinjer från riksdag och ansvarig myndighet som Systembolaget måste rätta sig efter när vi köper in produkter, eller säljer beställningsvaror i någon av våra försäljningskanaler. Systembolaget har inga egna regler. Beslutet om ifall en etikett behöver ändras för att vara förenlig med ovanstående, fattas i första ledet av Systembolagets märkningskontroll, och – om diskussion uppstår – i sista ledet av våra jurister och vår inköpschef.

Systembolagets jurister och inköpsledning har på förekommen anledning gjort bedömningen att skjutvapen i marknadsföring av alkohol inte kan anses signalera ”särskild måttfullhet” till våra kunder.

Vill en leverantör överklaga Systembolagets beslut går det jättebra att ta sitt ärende till den fristående Alkoholsortimentsnämnden. De gör sedan en bedömning av huruvida en etikett är förenlig med rådande lagstiftning eller ej, och fattar sedan beslut som både leverantörer och Systembolaget är skyldiga att rätta sig efter.”

Tack för snabbt svar och besked! Men detta lämnar samtidigt öppet för en hel massa tolkningar och frågor att fortsätta ställa. Vilket är viktigt att vi fortsätter göra.

Nu är det ju inte så att Sverige på något sätt är ensamma om att refusera/censurera. Vi har ju länge skrattat åt amerikanernas försiktighet när det gäller naken hud och många alkoholdrycker har antingen stoppats eller så har etiketterna ändrats när de ska över USA:s gränser. Nu har vi hamnat där, och förmodligen skrattar danskarna åt oss.

Sveriges tid som det erotiskt frigjorda landet kanske nu är över. Om det är bra eller dåligt? Tryckfriheten och vår öppenhet å ena sidan – skeva kroppsideal, kränkningar och vapenglorifiering å den andra. Kanske är det upp till betraktaren? Men tiden då vi själva tog beslutet om vad som är rätt eller fel verkar definitivt vara över. Eller?

Plats: Café Gourmand Bordeaux

Uppdrag : att förbereda sig för en veckas hårt arbete och frenetiskt provande av på tok för unga viner

Strategi: att smaska i sig denna double bacon & cheeseburger som tillhör en av de bättre jag någonsin inmundigat! Denne står sig mycket väl i konkurrensen, även jämfört med Burger & Beer joint i Miami som hittills varit ett av de bättre etablissemangen jag provat.  En fördel i Bordeaux är att vill man ha blodig så får man blodig! Ber man om en blodig burgare hemma i Svedala så är den lätt rosa på sin höjd. Lägg till detta en perfekt mogen butelj 2005 Rollan de By som ännu bjuder på mängder av frukt men som doftmässigt har blivit lite mer utvecklad, nyanserad och väldigt klassisk – perfekt drickbarhet idag, ett burgarvin med stil!

Några flaskor Langhe Arneis Bricco Cappellina hamnade i korgen. Arneis, denna lite bortglömda gröna druva från Piemonte. En liten rackare, som arneis betyder på piemontesisk slang. Eller besvärlig person. Speciellt besvärlig är inte arneis, den är mer lättdrucken, trivsam och helt enkelt ett perfekt, läskande sommarvin. Här har man slängt ner några mandlar, citroner, några grapefrukter och ett näve mineraler. Årgång 2011 är frisk, ren och strået vassare än 2010:an som kom förra året. Rackarns gott! Importör är Granqvist Vinagentur.

En påve landade också i vinkylen. Domaine de Cristia från ünderårgången 2010. Oväntat gott och öppet idag med sin röda, syrliga och intensiva frukt, mosade färska jordgubbar, massor med sötlakrits, viol, örtkryddor och snygga balans. Förhoppningsvis kan jag hålla tassarna borta… i alla fall till höstens bouef bourguignon. Importör är Divine.

/Sofia

Är aningen halvstressad inför kommande vecka, har gått med på att prova omkring 400 primörer 2012 i Bordeaux. Jag har alltid sagt att det är för tidigt att bedöma så unga viner som inte ens är färdigblandade. Fast, nu blev jag tillfrågad att göra detta, och jag gick med på det, så vi kör på och ser hur det går…

1957 Kreuznacher Narrenkappe Spätlese. Foto: Casper Cohen.

Passionen för mig med gamla viner vilar i min nyfikenhet och beundran att dra ur korken och släppa ut ett vin som förvarats nere i en källare medan tid passerat utanför och liv, död och historia skapats. Det är fascinerande att titta tillbaka i historien på vad som hände i världen just det året som står på etiketten och samtidigt fylla kroppen med denna unika dryck.

Kvaliteten är givetvis varierande. Ibland helt odrickbara och defekta – sårade av tiden. Men det kommer tillfällen då vissa viner närmar sig total fulländning. Som ett par buteljer riesling jag nyligen öppnade. Åren 1957, 1964 och 1988. Tre viner med urstark karaktär. Vitala som om de vore nybuteljerade. Tre viner som valts ut av Moder Jord att dokumentera sitt specifika stycke vingård.

Tekniker från Sovjet fixar med ett sjukt coolt rymdskepp, Sputnik 1, 1957.

Speciellt för dagen kändes det äldsta vinet och jag korkar upp 1957an samtidigt som jag läser att det här är året då Ryssland skickar upp Sputnik och därmed tänder elden för Rymdåldern. Hur häftigt som helst. Jag älskar rymden!

Jag doftar och tar en stor klunk och tänker på rymden och retrorymdskepp och hur det såg ut just den dagen de skördade druvorna i den här vingården, Kreuznacher Narrenkappe i Nahe. Jag sväljer historien. Andas ut. Oj, vilken häpnadsväckande vigör. Krut och honung. Elegans. Lite peppar. En underbar längd. Jag ryser – länge. Det är knappt så att jag hittar den annars så välbekanta petroleumsmaken som bekant är den mogna rieslingens visitkort. Den är fullständigt vital. Jag lutar mig tillbaka och njuter medan jag också läser att filmklassikern ”Det sjunde inseglet” har premiär det här året. Jag ler och fortsätter strax därefter att läsa vidare om 1957. Det är 20 år innan jag själv gör entré i världen.

Ett stycke vinhistoria öppnades med värdighet och den gav oss sitt allt. Från mineralerna som rötterna sugit i sig, genom den perfekta rieslingfrukten ammad av en gassande sol till en vinmakares unika hantverk – allt daterat våren, sommaren och hösten 1957.

Tack, August Anheuser för ditt arbete i Kreuznacher Narrenkappe för 56 år sedan. Igår mindes vi dig.

Erik Dahlström

Vid min sida: Casper Cohen, Christoffer Enquist och Erik Lemoine.

Lycka till framöver min vän!

Jag har fart som en smärre galning mellan Norge, Belgien, Schweiz, Tyskland, Frankrike, Spanien med sista anhalt Japan där Le Meilleur Sommelier du Monde 2013 nu är utsedd. Trots att det har handlat om event kring vin så har jag i ärlighetens namn inte fått i mig många minnesvärda viner under dessa veckor av non-stop resande.

Det är bara att konstatera att man måste ha tid för att kunna njuta av vin.  Då man slits upp tidiga morgnar och jobbar järnet så nöjer man sig faktiskt med en flaska San Pellegrino till bentoboxen. För att inte tala om dessa galamiddagar då man helst skulle sitta på bistro ätandes steak frites, inmundigandes en bättre butelj istället för att behöva konversera med hedersgäster och politiker medan det bjuds alltför asketiska mängder av mediokra droppar till intetsägande ruccolaspäckade pilgrimsmusslor.

Då jag i skrivande stund precis återvänt från Japan så får jag väl nämna 2010 Haut-Faugères Saint-Emilion Grand Cru som min första vinösa upplevelse på ett tag, 12 timmar och 15 minuter mellan Tokyo och Zürich ger en som sagt lite tid att i lugn och ro hälla i sig stadiga klunkar av denna moderna, rostade och tätpackade Saint-Emilion. En eloge till Swiss som har den goda smaken att servera denna ombord och inte minst till pursern som gav mig en flaska att ta med hem då jag klev av planet. En sådan gest värmer ett sommelierhjärta.

Nu är jag tillbaka i matchen igen.

Arvid Rosengren och Sverige kan 2013 titulera sig som världens 8e bästa sommelier. Arvid var efter omständigheterna mycket nöjd med sin insats men desto mer besviken med sin placering. Han säger att han är säker på att han i en final skulle kunna ha gått en god match mot Paolo Basso. Jag instämmer verkligen, det hade varit en fröjd att få se Arvid tävla mot Paolo och Véronique och där jag tror att Arvid hade briljerat.

Nu är det dock så att marginalerna tyvärr inte var på Arvids sida även om hans insats i semifinalen gjorde att majoriteten av de tävlande samt publiken höll honom som en självklar finalist.

Detta var det första mästerskapet där de 30 kandidater som placerat sig bäst också fick veta sin exakta placering. Tidigare år har det endast varit spekulationer men nu vet vi att exempelvis Arvid just kom på åttonde plats. Att tilläggas detta är att poängskillnaderna är ytterst små. Vi trodde exempelvis att Paolo Basso efter finalen hade säkrast vinsten med god marginal. Så var dock inte fallet, det skilde bara några få poäng ner till silvermedaljören Véronique Rivest från Kanada. Och så fortsätter det, bland de som placerade sig topp 10 så skiljer där sig några ynka poäng kandidaterna emellan.

Vi som såg både semin och finalen kan självfallet spekulera i vem som gjorde bäst ifrån sig och självklart var det somliga som var solklara att hamna i toppen jämfört med andra. Dock var där väldigt få som hade tippat att Belgien med Aristide Spies skulle ta sig till final. Det visar bara att alla moment (teoriprov samt blindprovning) som inte var offentliga väger tungt för den slutgiltiga poängen.

Jag tycker också man ska understryka storheten i att Véronique Rivest från Kanada var i finalen. Som tidigare nämnt är det första gången någonsin som en kvinna är med i en VM-final. Hoppas nu att detta bidrar till att fler kvinnliga sommelierer i framtiden satsar på att tävla. Det blir liksom betydligt trevligare att titta på.

Nedan följer nu vilka viner samt spritsorter som de tävlande skulle blindprova i respektive delfinal.

Kvarten:

2011 Volkacher Ratsherr Sylvaner Kabinet Trocken, Weingut Helmut Christ, Franken, Tyskland

2011 Tamari Ar Malbec, Wines of Andes, Argentina

Pisco Especial Bauza, Peru

Single Malt Whisky, Suntory, Japan

Fernet Branca, Italien

Semin:

2010 Napa Valley Zinfandel, Napa Cellars, USA

2007 Château de Tours, Côtes du Rhône, Frankrike

Shochu Chinois, Japan (potatis- och ris-sprit)

Raki, Turkiet

Armagnac XO Superior, Chabot, Frankrike

2011 Pinot Noir, Cloudy Bay, Nya Zeeland

2010 Carménére Reserva Maule Valley, Castillo de Molina, Chile

Finalen:

2011 Chenin Blanc, Sula, Indien

2010 Monastrell, Bodegas Juan Gil, Jumilla, Spanien

2008 Pinot Noir, Yarden Galilée, Israel

2005 Beaune 1er Cru Aigrots, France Albert, Frankrike

La Tomato, liqueur de tomate, Japan

2004 Commandaria, Cypern

Picon Amer, Frankrike

Xaica, liqueur fleur Ibiscus, Mexiko

Vana Tallin, liqueur authentique d’Estonie, Estland

Kirsch Massenez, Frankrike

Under dagen kommer jag lägga upp en hel del bilder från finalen, så tack för denna gång.

Just nu är belastningen på det trådlösa nätverket här enorm såg återkommer senare med bilder och en massa annan information.

Champagnerna serverades mkt snyggt och med god tidsmarginal.

Han är den första finalisten som tävlar på franska vilket gör det något svårare att hänga med. Särskilt med tanke på att hans käft går i 150! Dock har han en mkt in artikulation.

Strax vidare till dekantera/servera 1985 Château la Gaffelière